Horseways – Ylva Larsson

3 december. Morgonjogg och förstod att de små klockorna som pinglade runt mig inte kom från cyklister, utan från de otaliga små tempel som kantade gatorna, där folk gjorde avbön eller tillbön. Villade bort mig fullständigt igen. Måste varit tidig, för jag hann äta frukost utan stirr, till och med sätta mig med en kopp grönt jasminte i trädgården. Höll på att ta av den nepalesiska omeletten, men kom på att konferensen var vegansk, så det kunde ju se frivolt ut. Hittade inte ens till shuttlebussen, men hakade på ett gäng från Bhutan, som också skulle till konferensen. Dammigt, särskilt som vi råkade gå på den sidan av gatan där det pågick något arbete och sopades vilt.  Officiell invigning, med en tankeställande video - Something is happening. And it's not only about protection - en del tal och en dansgrupp med onda och goda andar och en elefant i papier mache. Jane Goodall Institute Nepal var officiell arrangör. Jane Goodall själv kunde inte närvara, men medverkade med en hälsning v

2 december. Sprang en runda på morgonen, förskräcklig trafik med förskräckliga avgaser. Kom förbi nån militärbastion, sprang förbi ett 20-tal marscherande med dragna gevär, dock pekande nedåt. Rickshaw-förare tog det lugnt innan affärsdagen började och mattor bars till butikerna. Massor av små gränder, och de vindlade, gick inte att räkna ut var man skulle komma fram. Många slutade bara på en gård eller vid en grind i en mur. Hamnade utanför Thamel igen, i mer utsprungliga bostadsområden. Eller vid konstiga trafikdelare, med polis som emellanåt dirigerade trafiken och blåste i visselpipa. Utmärkt frukostbuffe men för kallt att sitta ute. Nepalesisk avdelning, provade nepalesiska pannkakor och masala-te. Skulle missa shuttle-bussen till konferensen, men jag hade ju redan framgångsrikt använt Google Maps - annars hade jag aldrig hittat tillbaka på morgonjoggen - det skulle ta 26 minuter att gå, så jag skulle hinna lagom till första workshopen.  Trodde jag. Först gick jag förstås lite fel

Laddningsstationen enda finessen på Kuala Lumpurs flygplats, som mest liknade ett shoppingcenter i fyra våningar, med HM-butik och annat mindre spännande. Till att börja med ett shoppingcenter klockan tre på morgonen. Fem, för min del, efter drygt åtta timmars flygresa som tog mig västerut, men med tilltagande ström resenärer öppnade ena serveringen, kläd-, deli- och elektronikaffären efter den andra.  Efter frukost intresserade mig bankerna mest, jag skulle ha 30 US-dollar i kontanter till nepalesiskt visum. Eller 25, olika uppgifter på olika webbsidor. Ingen bank ville ge mig dollar på bankkortet, ingen uttagsautomat heller. Bara malaysiska pengar, med marginal för att stämma med jämna uttagssedlar. Med fem timmars flygresa till Katmandu försökte jag köpa något ätbart att ta med, efter security fanns bara exklusiva kex, förpackade i onödigt stor kartong med varje kex i eget omslag, inte särskilt goda. Expediten var så omständlig, så att försöka köpa något mer på kort kändes inte fruk

30 november och sista dagen i Australien. Morgonjogg i Elisabeth Bay, där jag slutligen hittade Elisabeth Bay House, kolonins vackraste hus när det stod klart 1839.  Förstås stängt på torsdagar. Det byggdes och muddrades vid en liten pir... ... där de sedvanliga avskärmningarna med gamla stadsmotiv photshoppats en smula, till glädje för fb-följare, flanörer och joggare. King's Cross fullt av roliga byggnader, ett bra prospekt för guidade stadsvandringar, som tyvärr inte verkade ordnas här. På vår gata låg en gammal biograf, som rustats upp och nu var studio för Mad Max-regissören/producenten... ... och även vandrarhemmet hade sin egenart... ... med en liten skuggande park intill. Woolloomooloo med sina enklare utsmyckningar kändes ursprungligt, men de ruffigare husen här ligger så centralt, så hyresgästerna kommer nog att få flytta ut i förorterna i en framtid. Kom mitt i den guidade rundturen i Botaniska (anledningen att jag hamnade här så ofta var att den bara låg en gångbro över

29 november. Morgonsprang uppåt Potts Point, och neråt på andra sidan, fick vända vid marinbasen, där jag tänkt springa runt udden. Kom till en gata med synnerligen burgna våningshus, och fick en anslående utsikt över Rushcutter's Bay. Husen klängde på bergssidan, som på nersidan från vandrarhemmet, det var de finare husen som gjorde det, med fin gata ovanför, som om ingen nämnt att det stupade rakt ner, egentligen, och byggnaderna hjälpts på plats med kraftiga stöttor. De torftiga kvarteren låg nere i Woolloomooloo, och så var det fortfarande, även om det hippa bredde ut sig. För all del såg en del av Kings Cross också rätt påvert ut, men när husen byggdes var det för dem som kunde betala. De fina adresserna och utsikten fick de dessutom betala med att knata många trappsteg. Ett hus i Rushcutter's Bay måste varit the talk of the town när det byggdes. Smalt, stramt och med stiliserad sol över entren tronade det högt över alla andra, faktiskt fortfarande, såg jag sen nerifrån Ru