Till Katmandu!

Laddningsstationen enda finessen på Kuala Lumpurs flygplats, som mest liknade ett shoppingcenter i fyra våningar, med HM-butik och annat mindre spännande. Till att börja med ett shoppingcenter klockan tre på morgonen. Fem, för min del, efter drygt åtta timmars flygresa som tog mig västerut, men med tilltagande ström resenärer öppnade ena serveringen, kläd-, deli- och elektronikaffären efter den andra. 

Efter frukost intresserade mig bankerna mest, jag skulle ha 30 US-dollar i kontanter till nepalesiskt visum. Eller 25, olika uppgifter på olika webbsidor. Ingen bank ville ge mig dollar på bankkortet, ingen uttagsautomat heller. Bara malaysiska pengar, med marginal för att stämma med jämna uttagssedlar. Med fem timmars flygresa till Katmandu försökte jag köpa något ätbart att ta med, efter security fanns bara exklusiva kex, förpackade i onödigt stor kartong med varje kex i eget omslag, inte särskilt goda. Expediten var så omständlig, så att försöka köpa något mer på kort kändes inte fruktbart. 

Cirklade i 40 minuter innan vi fick landningstillstånd, mycket trafik, uppgavs det. Snöklädda toppar på ena sidan - Everest sannolikt en av dem, men vidvinkeln på mobilen gav mest en liten vit strimma i fjärran - och höga brungröna berg på den andra.

Katmandus flygplats liten och rar, bara fyrafem plan där vi gick över plattan och välkomnades av den skojiga nepalesiska flaggan. Hade fixat alla papper och ett passfoto i förväg, så det gick snabbt och smidigt genom pass- och visumkontroller - och jag kunde betalat med svenska pengar! All major currencies, hade jag läst på hemsidan, men svenska kronor... Det skulle visa sig att Sverige var välkänt.

De vänliga nepalesiska gästarbetarna på planet hade köpt minst en platt-TV var med sig hem, så bagagebandet tog tid. Flygplatsen var ganska fin, fernissat blankt tegel och träsniderier. Bytte shorts mot jeans på toaletten medan jag väntade, men efter någon timma började det komma väskor från nytt plan. När jag efterlyste min gröna bag, hittade behjälplig tjänsteman den bakom några större prydnadsväxter långt ifrån där jag stod, så hade jag redan misstänkt att någon överambitiös person lyft av den, men lite onödigt att ställa den utom synhåll.

Kön till att köpa simkort var överväldigande, så jag gick direkt ut för att leta upp min shuttlebuss till hotellet, som nog gjort en vända redan, flygplatsen ligger nästan i stan. 

Utanför entren fick jag min första glimt av nepalesisk trafik, hysterisk och huller om buller, med regler som skapades i ögonblicket. Enträgna taxichaufförer försäkrade mig om att de kunde ta mig dit jag ville. Det hade hunnit bli rusningstid, så vår buss stod snart stilla. Vardagen kokade utanför, dammig, intensiv, smogtät, fruktförsäljare mitt i kaoset. Elledningar i stora härvor, som jättelika kråkbon.

Kathmandu Guest House bara en port i en mur bland alla husen, men nu var det turistbutiker på alla håll. En medresenär som jobbat med ett barnhem i många år berättade att Thamel byggdes som ett turistområde på 60-talet, och alla hotellen flyttades hit, vårt var nog det enda som var kvar. Beatles stamställe, och Beatles-memorabilia påminde om det i olika hörn. Riktigt tjusig trädgård, men rummet var lite från förr, och kallt som sjutton, uppenbart oskadat vid jordbävningen 2015, som resulterat i en finare del av hotellet, där mitt inte låg. Min tunna klänning var mer än lagom på dagen, men så fort solen gick ned vid femtiden blev det alldeles kallt. Stängde fönstret i rummet och kikade ut, utsikt över entren.

Hotellportieren hade en kompis som sålde simkort. Följde med kompisen i gränderna, han låste upp sitt kontor och jag fyllde i en detaljerad blankett, där inte bara mina föräldrar, utan även far-/morföräldrar skulle anges. Förklarade att alla var döda, så det räckte med pappas namn. Det togs passfoto, jag betalade NR (nepalesiska rupees) 2.000/160 kr och hade fungerande internet. Men kontant, så vi fick gå till en ATM/uttagsautomat, och behändigt nog fanns en innanför Kathmandu Guest House's murar. 

Insåg också att jag behövde se mig om efter nya walking-boots, det skulle nog inte finnas tid till det under konferensdagarna, och sen skulle vi åka till nationalparken. Butikerna var visserligen öppna till åtta, men lika bra att få det gjort. Varannan butik sålde prylar till trekking, det mesta märkt North Face, nesligen kallat North Fake. Stort utbud på boots, men inte sortering, storlekarna varierade och inga prislappar, man prutade. Säsongen var nästan över, förklarade försäljaren, som gick med på NR5.600/450 kr för ett par som verkade bra. Northwest, om det var ett förfalskat prestigemärke eller ej kunde ju kvitta.

Efter närmare 40 timmar i samma kläder i ett iskallt rum skulle de bli skönt med en dusch, även om badrummet verkat bevarats, som om någon av Beatlarna bott här. Varmvattnet varade en halvminut. Jag bet ihop, hårt vatten så tvålen och shampot knappt löddrade, men huden blev väldigt mjuk efteråt. Letade i skåp efter ett täcke till, fann inget. Visserligen hade rummet två sängar, men jag gitte inte riva upp den andra, sängkläderna var liksom hårt surrade. Det tunna täcket var faktiskt märkligt varmt och jag somnade genast..