Yra, segeryra, det tänkbara men svårgreppbara hände. Trots att han rev, för första gången under EM. Gjorde en RGB, silver i OS, guld i EM. Fast har redan fått Jerringpriset.
Grått och sömnigt Åby sju på morgonen, men solen bröt igenom. Bara vakten från inhyrda bolaget och jag. Låst in till Åby, nu halvtomma parkeringen är utanför grindarna, som fick låsas upp varje gång någon behövde toalett, vatten, tuschpennor, bestick.
Ringde runt till stallen. Dressyren, bara ett tiotal kvar, som kommunicerade direkt med stallchefen och skötte sig så vi inte ens märkte dem. Körningen, hålla kontakt för varje bil, kan köra ihop sig, några redan där och packar maratongrejorna medan sista momentet konerna pågår. Hoppningen, absolut kontakt, ser ut att bli en del som inte är med i slutomgångarna och åker tidigare. Showhästarna på Heden höll koll själva.
Det blir lugnt på dagen, försäkrade vakten. Jag trodde inte på honom. Jag kom snart inte att tro på någon mer än stallcheferna.
När det var lugnt var det lugnt, när något hände var det två eller tre saker samtidigt. Inga mer till körstallet, snart kaos. Ringer inte shuttle till dig? Nej! Ni måste kolla med stallcheferna. Nej, vi har fullt upp! Ni får ändå mer när ni får hämta tillbaka folk igen. Och då är de arga. Grymtning. Inga mer till hopphäststallet efter halv nio, stänger den vägen mellan nio och sex. Skyllde på att polisen bestämt det, gatan är liten och full med folk. Nothing we can do. Skyltarna från ankomsten låg i vår byssja (hur stavas det?), skulle skriva prydligt, kunde inte stava.
Bilar som inte startade efter en vecka på parkeringen. Fransyskan som fixade bärgaren själv och bara behövde toalett och tolkning. Tysken som var arg på hästskötaren och vi frågade runt på Åbybadets parkering efter kablar, men det löste sig när polisen beslagtog en bil från några pundare och bärgaren rullade över till oss med både kablar och pundarbil.
Danskar som bokat färja och motvilligt men schysst accepterade läget. Schweizare som hade tur när det precis blev plats. Ungrare som kom och stack när vi var borta tre minuter och hämtade bestick. Tyskar som bara skulle åka och köpa tejp och grejor de behövde för att laga något och var så ärliga att de faktiskt verkade göra det, för de dök inte upp vid stallet. Ryssarna med den lustiga loggan väntade snällt, så jag fick aldrig veta vad den betydde.
Ät färdigt, den här kan jag ta. Kolla noga så det är OK med stallet. Jo, det var det. Verkligen? Ja, han hade pratat med stallchefen. Pratade inte du med stallchefen? Nej, det hade han gjort. Men det trodde du väl inte på? Ööh, jo. Kolla med stallchefen. Han hade inte ringt stallchefen - men då ljög han mig rätt i ansiktet?! Det är klart att han gjorde, han ville ju åka.
Två volontärer avlöste mig och efter klockan sex kunde man tänka sig att lilla helvetet kunde bryta ut. Ingen kunde ju hindras från att köra från parkeringen, som var allmän plats, och bilarna inte vår egendom, men EMet fick genomföras om inte centrum korkades igen av lastbilar. Tonen hade stundom blivit hätsk och chaufförerna hotade att slå ned varandra. Det löstes med listor.
Jag slapp det scenariot och kunde avsegla någon halvtimma försenad till Ullevi, där jag fått parkering under arenan, med lyxen volontärstillstånd, som jag hämtade på Valhalla. Konstig känsla köra i stan när jag gått och åkt kollektivt en vecka. Vilket ju funkar bättre när parkeringen inte är löst.
En halvtimma till sista omgången, och jag som trodde jag höll på att missa allt. Gick en sväng i fina vädret. På Heden pågick kommers och provapå intensivt som förut, men terapeuterna som sålde bålträningscylindrar hade dragit. Ja, kanske en del andra också. En del populära inslag hade älskats ihjäl.
På Ullevi hittade jag för första gången funktionärsläktaren, den låg inte alls där jag trott. Inte konstigt jag satt på någons plats hela tiden. Härifrån såg man hur kraftigt mycket folk det var, 15.123 besökare (betalande, antar jag, de andra var väl svåra att räkna). Och bra vy över hinder 2-4 (nej, det är Pieter de Vos och Espoir, Belgien, på bilden, slutade på 8 fel totalt).
Sen vet vi hur det gick. Ändlöst jubel, repriser på storbild, medaljutdelning med Silvia, tårfylld intervju, ärevarv, extatiska hyllningar, eufori. Sen skulle volontärerna hyllas, vi som kunde komma bildade en stor ring runt sargen och gjorde vågen.
Det var över. Det stora EMet till ända. Lyckligt matt publik drog sig hemåt, väntade in kompisar. Jag firade med en glass i solen och såg på när andra arbetade med nedmontering. Sen funktionärsfest i VIP-avdelningen med wffektfullt arenaljus i skymningen och mina tio dagar över, med en vit ros.
Kommentarer
Skicka en kommentar