Getter i templet och mer hundar

10 december. Upp tidigt igen, hann inte springa, men i alla fall äta en omelett. Det veganska har modifierats lite, när de nu fixar goda omeletter till frukost. Och jasminte - som görs på grönt te, insåg jag till slut; fråga efter grönt te funkade inte alltid, fick ursäktande erbjudanden om jasminte i stället, och det är väldigt gott, så det tog jag gärna...

Söndag, men jag mötte en massa skolbarn i uniformer på min promenad. Visade sig att nepaleserna har lördag som söndag och är halvlediga på fredagen. De verkar inte mycket för att slå dank, alla är sysselsatta med något. 

Vi skulle träffas på Royal Singhi Hotel strax före åtta, och Google Maps tog mig lätt dit, bland de finare hotellen runt Yak & Yeti - men den beställda taxin kom nästan en timma senare. Kanadensarna var inte nöjda med chaufförens förklaring att han haft nattkörning och svårt att komma upp på morgonen. Misstänker att de prutade på heldagshyran NR8.000/650 kr, jag skulle inte betala en full tredjedel. 

Den trevlige munken jag träffat på konferensen hade bjudit in mig till klostret Kopan, och nu blev det enkelt att bara haka på kanadensarna. De hade bokat med en australiensisk djursjuksköterska, som var involverad i klostrets djurhem, de skulle dessutom intervjua henne för ett projekt i en social studie.

En smal väg vindlade i sicksack upp mellan husen. Kullen låg högt och var som en by kring klostret. Vi väntade vid en gyllene port, främlingar hade bara tillträde vissa dagar.

Kanadensiskan tog oss längs en knappt framkomlig stig på en brant sluttning, som varit omöjlig i sandalerna, som jag lyckligtvis valde bort på morgonen - "jo, vi fick bygga in trappsteg" - och hamnade vid ett stängsel i en lummig undanskymd serie odlingsterrasser. Bambu och annan rik växtlighet skymde värmen, som vi inte kände förrän några timmar senare. 

Massor av getter och ett får som var lite skyggt. Två glada hundar, rena och mjuka i pälsen när vi klappade. Alla djur får låsas in nattetid pga leoparder; en hundvalp hade tagits och en get. Och polisakademin som närmsta granne genom grönskan snor också getter! 

Australiensiskan och hennes man har hjälpt till att finansiera getstallet, tog tid att hitta lämplig plats. Odlingsterrasserna idealiska, där de byggt stall, liten klinik och bostad för getskötare. Samt ett religiöst monument, som getterna gillade att hoppa på. Förresten det enda där de kunde slita sina klövar, odlingsterrassernas mjuka gräs var de inte gjorda för. 

Så australiensiskan hade lärt sig verka klövar, och det var dagens uppgift. Klövverkning av get kräver insats av flera personer: en håller get, en annan kliar get så den står stilla, australiensiskan borstar av klöven med vatten och verkar get med en särskilt typ större klosax, som hon skaffat i Australien. Sista geten var lite ovan, så jag fick hålla framben i ett litet nätt grepp.

Alla mycket vänliga mot djuren, bara jag som var lite brysk när den mest påträngande geten inte ville sluta leka med mig. Alla getter sög i blixtlås- och andra snoddar, men det var bara att öppna deras små munnar och ta tillbaka. Lyfte även en hund i nackskinnet, när vi fått i uppgift att hålla undan hundarna och kanadensarna verkade lite ovana vid djur. Hunden blev överraskad, och jag hoppades att jag inte varit dåligt exempel. 

När vi var klara välsignade australiensiskan oss med en särskild getvälsignelseprydnad, en tung cylindrisk ask i glada färger, klädd med tyg, glaspärlor och en fasetterad glaskula överst, som gärna ramlade åt sidan, allt i en fin påse med nepalesiskt/tibetanskt bokstavsmonogram. Den var förvälsignad av munkarna. 

Vi klättrade tillbaka till klostret och fick tillstånd att komma in. Vi visades runt, och här var massor av västerlänningar, alla var välkomna på meditationskurser, och de såg ut lite därefter; yngre rastahåriga i halvlånga byxor och sandaler och äldre väderbitna lärartyper som överlevt hippievågen. 

Man gick medurs runt allt, särskilt bönehjulet. Guld och glada färger och kraftiga utsmyckningar.

Bakom det stora templet fanns en park med färgsprakande monument. Även hästar hade avbildats. Man gick runt dem medurs, korrigerade australiensiskan, med samma pragmatism som hon uttryckte antingen det handlade om att bygga getstall, utöva religion eller välja underhållning från Netflix på kvällarna. Hon var ett stort fan av Bron.

Kanadensarna intervjuade australiensiskan för ett projekt i sociala studier och jag såg mig omkring. Gick en sväng i bönehjulet, sen en sväng till toaletterna, som var av standardtyp, vilket inkluderade utsikten. En del av inrättningarna längs vägen till Chitwan hade formidabel utsikt, byggda på en avsats. Ville inte riskera att trampa fel, så utsikten skippades på fotot som fick täcka alla standardtoaletter jag besökte...

... men åt andra hållet bjöd kafeterians uteservering på en vid vy över Katmandu. Med smoghätta, bergen i bakgrunden knappt urskiljbara. Funderade på att byta mitt rum på Acme Guest House mot ett i byn vid klostret.

Fast det hade blivit ett evigt taxiåkande för att se andra sevärdheter, och jag hade ju bokat mina dagar i förväg. Inspekterade butiken och hittade en mindre flaska hudkräm, min började ta slut. Innehållet hade vitnande effekt förkunnade omslagstexten, idealen skiftar. Klostret sörjde även för de långväga besökarna, och serverade capucchino i kafeterian. När kanadensarna var klara med intervjun drack vi varsin nypressad vattenmelonjuice och åt muffins som de plockat med från hotellfrukosten. 

Klostershopen tillhandahöll även presentmaterial, och eftersom ett stort plakat på klostergården listade att ljuga var en av ovanorna man borde avhålla sig från innanför murarna, kände vi oss trygga med att pashminasjalarna var av den finaste ullen, precis som aviserat, och inhandlade såna. Vi gynnade även nunneshopen en bit ner i backen, här fanns riktigt fina textilprylar, gjorda av fattiga kvinnor på landsbygden, det blev två små fodrade påsar med broderi, började tänka på utrymmet i väskan.

Taxikillen hade väl sovit en stund i bilen, nu körde han oss till ett hundhem, som drevs privat ideellt av ett engelskt väderbitet par. De hade bott i Nepal i många år, först arbetsstationerade, numera pensionärer. Såg nog äldre ut än de var, kvicka och rörliga, bodde i ett stort hus med många vrår och avsatser i tegel och korsvirke och en rörig österrikisk bakgrund; tog tyvärr ingen bild men det var så invuxet i högrest grönska, att det fick upplevas i portioner. 

Beftriande att tala med folk som inte hade engelska som andraspråk eller var amerikaner - behövde aldrig fråga om! Väldigt vårdad övre medelklassengelska dessutom, lättlyssnad. Fick ibland intrycket att amerikanerna på konferensen skämdes lite för sin dialekt, och den funkar inte bra vid presentationer, om inte presentatören har drag av entertainer; allt flyter ihop till en jämn sås och man tappar snart uppmärksamheten när intonationen ligger kvar i samma tonläge. En av dem hade berättat att han omöjligt kunde förstå irländska, vilket kan låta logiskt, om han inte menat när irländare talar engelska!

Och lite skillnad i kultur - när vi blev tillfrågade om vi ville ha te på hundhemmet, hajade inte kanadensarna att de skulle säga oh, that would be lovely, I'm dying for a cuppa, och de var ju de som var de egentliga gästerna, jag hängde bara med, så jag intog ett mellanläge i stil med om de själva skulle dricka, så gärna. 

Hundar överallt, mest på den hyrda granntomten intill huset, med prydliga hundgårdar. Vi fick full presentation av varje enskild hunds enskilda öde, och jag blev plötsligt tillfrågad om jag tyckte att de skulle ta bort en ganska eländig hund som mest sov. Hänvisade till veterinär och hur de uppfattade hundens beteende när den var vaken. 

God ordning, en liten välkomstavdelning, och hundar även i det stora huset och på en plätt några trappsteg ned på baksidan. Engelska paret hoppades få hyra huset intill, en låg länga, och ha klinik där, i dag fick de antingen behandla hundarna i det fria eller köra dem till veterinären. Huset skulle kosta 1.000 US-dollar (allt i Asien tycks vara i US-dollar) om året, vilket paret tyckte var mycket, så jag funderade på vad de anställda tjänade, såg åtminstone fyra.

En av dem var sherpa, de hade träffat honom när han sörjde sin hund efter jordbävningen. Han var mycket mån om hundarna och hann promenera rätt många medan vi var där.

Folket i låga längan intill höll på med tvätt i baljor, och jag undrade försiktigt vart de stackars människorna skulle ta vägen. De har byggt det där! utbrast engelskan och pekade på ett flervåningshus på andra sidan muren framför tvättbaljorna, med åtskilliga lägenheter att hyra ut. Hela sluttningen är snart bebyggd, bekymrade hon sig, och det har hänt på bara några år, här var bara odlingar innan, så fridfullt. Deras tomt hade förstås också varit odling, men det var kanske en annan femma, och längesen. Dock fortfarande väldigt bra att gå med hundarna. Mycket mer expats kunde de inte bli, men väldigt rara, och gav oss gratulationskort med hundar när vi donerade pengar.

Fastnade i bilkö på vägen tillbaka. Märkte snart att vi ingick i en glad demonstration efter valet, som inte var färdigräknat. Kommunisterna verkar ha gått fram stort, det tutades och skanderades runt oss.