En kall fuktig morgon och en uppvärmande runda till, sen klarnade det så småningom upp och jag vandrade mot den andra stora sevärdheten, Scenic World, där naturen närmade sig en kulissartad orsak att åka linbana eller funikulärt tåg. Katoomba Falls var den specifika natursevärdheten och en stor mängd trappsteg som några av pionärerna ordnat. Och eftersom jag inte åkte buss dit, utan gick högst två km träffade jag en flock kakaduor i en park. Hade hört och sett dem innan, trodde först grannen hade en som rymt, men de var vanliga parkfåglar här.
Jag hade ju inte tänkt gå nerför alla trappstegen - som aviserades ta 45 minuter - men det var så fascinerande att jag bara fortsatte...
... utmed de ständigt omtalade sandstenserosionerna...
... i den svalkande regnskogen, som stängde ute den tilltagande värmen...
... och lummigt omhuldade vandraren i de fall det saknades räcken...
... eller bara var närmare i sin mångfald, medan cikadorna möjligen kunde ge tinnituspatienter önskemål om att vara en bit ifrån...
... men då skulle missa Katoomba Falls.
Massor av informationsskyltar, som att torbanite eller oil-shale kommer från alger och inte landväxter, som bröts här utöver kolet. Gruvponnyerna levererade till järnvägsvagnar, som sen lastades över på funikular järnväg/i trappsteg, som gick uppför berget...
... i 52 graders lutning, brantaste järnvägen i Australien eller möjligen världen. Redan de tidiga turisterna åkte med de vagnarna, liksom dagens. Åka uppför innebar att klänga som en apa med båda händerna för att inte kasa ned på andra turister. Hållplatsen slutade liksom i tomma intet, med plexiglas.
Hann med att fika på ett legendariskt konditori, Paragon, Katoombas eller möjligen Australiens äldsta. Allt tidstypiskt vårdat, gjorde även praliner. Byggnaden tar kål på mig, upplyste innehavaren, som lät mig se de bakre tidstypiska lokalerna trots stängningsdags.
Kommentarer
Skicka en kommentar