Tog farväl av det trivsamma men kalla vandrarhemmet med alla prång och souterrängvåningar...
... och läskiga tavlor i matsalen...
... tog tåget en timma tillbaka i riktning Sydney till Penrith, där jag fick skala av både VBR-väst och jacka, värmen var påtaglig jämfört med de nio graderna i Katoomba, som även hade temperaturen på pluskontot under sommarsemestrarna lite längre fram. Mötte Jen, som också skulle till ISES-konferensen, och hon stampade på bra de fem timmarna resan tog. Lunchstopp i Goulburn, välmående stad med väldiga träd (misslyckades memorera namnen) i centrums park...
... och ett väldigt får i cement vid infarten, för att markera ullhuvudstaden.
Vacker dag med storslagna vidder...
... som blev mer kuperade, och vi var i boskapsdistriktet.
Svängde av på liten väg längs en vindlande å med tårpilsliknande träd - "ett sånt landskap som Waltzing Matilda utspelas i", upplyste Jen. Mitt på den lilla vägen utan annan trafik än vi stod plötsligt en vägarbetsvakt med stoppskylt och nät över hela huvudet. Mot flugorna, de är svåra här, förklarade Jen. Boskapen verkade inte besvärad, kanske sprutades korna med något medel.
Mer storslagna vidder, och så småningom Wagga Wagga och Charles Sturt University. 30-gradig värme slog mot oss när vi steg ur bilen, så småningom hittade vi rätt parkering - många olika, beroende på studentlogi, och de var rätt många.
Welcome reception med nya och bekanta ansikten. Indigenous welcome - det har blivit viktigt att betona vilket aborigineeland man befinner sig på - av en elder, vars far och farfar var drovers/australisk cowboy. "Aboriginerna är great horsemen. De lärde sig snabbt rida den vite mannens hästar, och att förstå dem. Det här lärde jag mig som liten och det lever jag fortfarande efter: Respektera hästen, ta det lugnt, låt allt ta den tid som behövs och tacka alltid hästen efter varje ridtur."
Kommentarer
Skicka en kommentar