Fyrspann i Slottsskogen! Och tydligen ändå mer uppmärksammade på vägen dit, när de körde från Scandinavium och folk kantade gatorna hela vägen. Alla pratade om succe. Bara vi som hjälpte till som visste hur mycket som inte funkade. Lyckligtvis stannade det visst under den uppskattade ytan.
Till samlingen vid Björngårdsvillan klcokan sju kom en del av volontärerna. Till Slottsskogen kom 70-80 av de 100-110 som aviserat att de skulle.
Varmt att bära kravallstaket - alla sotis på mina arbetshandskar - men lite regn, så jag placerade jackan med de randiga ärmmuddarna, som inte maratonfunktionärerna fick, med den långärmade tröjan vikt inuti i kistan där vi kunde lägga grejor, och tog bara regnjackan över piketeöjan. En timma senare tillbaka för frukost, jackan borta!
Order och kontraorder präglade insatsen i Slottsskogen. Eller inga order, och med hästfolk utan order börjar alla organisera var för sig, som någon kommenterade. Nej, staketen skulle inte hakas ihop. Olycksrisk om något ekipage fastnade. Bära isär dem och alla fick flyttas. Buntband i stället, så kraftiga att de säkert stod emot ett sexspann.
Ordningsfirma inhyrd som hjälp. Olika åsikter om barnvagnar eller inte inne på stora publikplatsen med hindren. Om det fick vara övergång just där vi stod eller inte. Om man fick gå på båda sidor eller bara där trottoaren var.
Barnvagnar ja, cyklar nej. Hardcorecyklisterna som inte reagerade på tilltal och fick blockeras fysiskt, fransmannen med trikoloren över axlarna som körde språktricket, de som alltid cyklar den vägen, de som lydigt parkerade cyklarna utan frågor och damen som skulle till jobbet på Sahlgrenska men likaväl kunde cykla en annan väg, för hon kände Slottsskogen väl. De allra flesta var i kategorin stanna, titta frågande, vänta på uttryckligt förbud och parkera cykeln på gräsplätten vi tyckte var lämplig.
Det blev långtifrån långtråkigt. Vanligaste frågan: Öh, var...? Vanligaste svaret: Följ strömmen! Ingen mer än banbyggaren och möjligen tekniske delegaten begrep kartan särskilt väl, men de intresserade fick veta andra saker vi händelsevis visste om körning.
Och just då slank en cyklist förbi, som fick stoppas på andra sidan. Eller någon försökte smita under avspärrningen till stigen. Eller det kom ett ekipage och vi hann bara knappt lyfta för staketet. Ibland en golfbil med volontärer. Mer ärofullt att bli överkörd av ett fyrspann, uttryckte besökaren som ryggade undan. Vi var instruerade att säga att de väger 3,5 ton.
Det var över på ett par timmar. Fast vi förstod aldrig systemet. När vi sett den tjocka högra förlöparen några gånger insåg vi att de skulle göra några varv på transportsträckan där vi stod, oklart om det var två eller tre. Och det var olika lång tid mellan varven. En del stod på, några skrittade nedför backen. En del var löddriga, en del frustade, en del hade ivrigt spetsade öron. En tappade ett rödvittblått benskydd, sen räknade vi benskydd på alla med de färgerna. Sexton ben, alla hade benskydden kvar.
Sen var det slut, luncherna också, så vi fick vänta på ny lunchbil. Kollade in hindren som vi inte sett, vattenhindret som några pålästa frågade om. Och tajmade inte med när sista hästen var tillbaka vid stallen och vi kunde pilla isär alla staketen igen. Ställa upp dem fem och fem på gräset. När stakettrucken kom skulle vi ställa så många som möjligt tillsammans, gafflarna var ju långa. Och de skulle ha fötterna i trappsteg. Och ingen hade sett min jacka.
Åkte ner till stan, men jackan var en störning. Slut sen länge på klädutlämningen, men jag fick en ide. Vi fick ju mass-sms i gruppen - letade upp gruppledarens mailadress, bad henne lägga ut efterlysning, det var ju bara vi där när den försvann. Redan någon timma senare ringde ackrediteringen/volontärscentrum, någon hade lämnat in den. Undrens tid. Nålen i höstacken. Jackorna är högvilt.
Kommentarer
Skicka en kommentar