Horseways – Ylva Larsson

En morgonjogg till på stranden, i dag med ett antal surfare. Surfskolan hade lockat lite, men tiden kändes för kort. Fiskaren hade sällskap i dag, klipporna blänkte, så tidvattnet var kanske på väg ut. Ett par dagars barfotagående fick mig att springa barfota tillbaka. Inte helt idealiskt; i vattenbrynet var det faktiskt för hårt (kallt i vattnet också, försommar, förstås), i den torra sanden för djupt och mittemellan kändes det inte bra i hälsenorna. Fast det är så trevligt att promenera barfota på en strand, hm. Frukost i det gröna, milt sagt. Och krånglande med tidtabellen; enligt Opal-appen skulle jag vänta i ett vägskäl i två timmar, enligt skotten fanns buss på rätt håll två timmar tidigare. Enligt warden stämmer alltid Port Stephens bussar med tidtabellen, även om den är något år gammal. Eller mer. Skotten hjälpte mig att bära väskor till hållplatsen, vi pratade om Henke Larsson och bussen kom som den skulle. Hästuppfödningstrakter, hade jag fått veta innan. Och pågående debatt

Fem minuters promenad till One Mile Beach, lika behagligt övergiven som alla andra, sånär som på enstaka surfare och flanörer. Lite roligt att faktiskt springa på stranden i stället för på en promenadväg intill. En fiskare hoppade undan för vågorna på klipporna i övergången till nästa strand. Försökte klättra över till Samurai Beach, men vägen spärrades av en klyfta som var för bred för att hoppa över. Det vanliga var tydligen att gå runt vid ebb. Udda ställe att placera en skylt när man inte kan gå vidare, kan ha spelat in att den var clothes optional. Så ingen skulle bli onödigt chockad. Traskade tillbaka över dynerna i stället, hamnade i en semesterby och hälsade mig igenom en gata med frukostätande familjer på likadana verandor. Ny grupp ungdomar med ledare, men de gav sig sv nånstans, precis sim den första. Kollade in djursjukhuset. Två kängurur, den ena lite piggare var den som skuttade omkring, den andra låg i sin sjuksäng, gjord av en barnbärsele. De tycker om att ligga med ryg

Morronrunda på landsvägar, vände tillbaka efter ett tag på 90-väg, räckte med att koalor tycks bli påkörda. Vandrarhemmet i s k koalakorridor, uppmaningar att kolla i träden och stillsamt upplysa andra gäster, men inte fotografera med blixt. Fanns inga småvägar att springa på, men vår lilla väg kantades av en del dekorativ vildvuxen vegetation. Incitamenten för att få gästerna att diska och hålla rent i köken varierar. På Samurai backpackers tycktes hot funka fint. Det var välstädat och gränsade till elegant. Tyvärr hade en grupp bokat hela stället över helgen, men jag kunde vara kvar över dagen. Såg nästan fram emot ett aviserat åskväder, som jag tänkte uppleva i köket, omgiven av regnskog men under tak. Nu blev det inget av med ovädret, så jag chillade på verandan med hunden Bo, här i stillsam silhuett... ... ett par jättelika (sådär 75 cm långa) men ofarliga ödlor... ... en trivsam kokaburra, som verkade van att posera för gästerna... ... och identifierade åtminstone fyra av våra va

The Bogey Hole, uthugget i klippan som ett bekvämt bad för ett befäl på orten, av straffångar, förstås. Nu för allmänheten sen sådär hundra år, badbart i storm och bleke. Sprang förbi ett restaurerat stycke natur, som det fanns en del att läsa om, dock inte att erosion och föroreningar sannolikt kommit från den allra första kolfyndigheten ovanför. Men det var ju längesen. Lokalbuss ut till kamrat Carlas och sonens konditori, letade busshållplats som var flyttad pga motortävlingen. I ett garage i ett villaområde intill en liten park, ingen marknadsföring alls, inte ens en skylt, men fullt av folk (väntade med bild tills efter stängning) och ständiga takesways från disken.  Åt en fantastisk croissant med mandelmassa, som jag fick gömma i påsen, de var efterfrågade och slutsålda. Påsar med allehanda smarrigheter fick jag med mig. Pratade Sydafrika och Australien. Ramlade in på en konstutställning på väg från bussen. Aboriginal art i gammalt häkte! På gågatan, rätt anslående. De små prylar

Mitt ute i oceanen, som det kändes - och så var det ju också - gick man, med viss andakt, det hade krävts hårt arbete för att bygga vågbrytaren, som skyddade hamninloppet. Valar och delfiner skulle kunna siktas, men hade annat för sig i dag. Jag var glad att det inte blåste, varningsskyltarna räckte. Vågbrytaren var en fortsättning på Nobby's Head, som en gång var en ö, men - här var det riktigt hårt arbete, av straffångar - hade förbundits med land via en vägbank. Sen byggdes det en fyr på Nobby's Head... ... som hade en jättefin strand, förstås, men den kunde stått betydligt högre, för ön användes att ta byggmaterial från, och kapades från 68 meter till 28! Ingen verkar tycka det var konstigt. Vågbrytaren tror jag kom till betydligt senare. Sprang förbi oceanbaden, nu tömda. En passerande strandbadande upplyste att det gjordes varje vecka, man drog ur pluggen när tidvattnet var på väg ut och fyllde på när det gick in igen. Vitkalkade däremellan, hm, inte varje vecka, antar ja