Ker tåg och får miljöbyte

En morgonjogg till på stranden, i dag med ett antal surfare. Surfskolan hade lockat lite, men tiden kändes för kort. Fiskaren hade sällskap i dag, klipporna blänkte, så tidvattnet var kanske på väg ut.

Ett par dagars barfotagående fick mig att springa barfota tillbaka. Inte helt idealiskt; i vattenbrynet var det faktiskt för hårt (kallt i vattnet också, försommar, förstås), i den torra sanden för djupt och mittemellan kändes det inte bra i hälsenorna. Fast det är så trevligt att promenera barfota på en strand, hm.

Frukost i det gröna, milt sagt. Och krånglande med tidtabellen; enligt Opal-appen skulle jag vänta i ett vägskäl i två timmar, enligt skotten fanns buss på rätt håll två timmar tidigare. Enligt warden stämmer alltid Port Stephens bussar med tidtabellen, även om den är något år gammal. Eller mer. Skotten hjälpte mig att bära väskor till hållplatsen, vi pratade om Henke Larsson och bussen kom som den skulle.

Hästuppfödningstrakter, hade jag fått veta innan. Och pågående debatt om täcken. Mot flugorna, men inga flugtäcken, utan ljusa regntäcken. Men främst mot kylan, tydligen fryser hästarna ändå mer än hemma, även när det är 25 grader.. Såg inte så många hästar från bussen, men några gårdar åkte vi förbi.

Kanske synd att jag inte var ute på sanddynerna och såg dem närmare, men det hade fått vara fint väder då - som i dag!

Den långa bron gav mer intagande utsikt över Newcastle i vackert väder än häromdan, fast här blev det mest flodens bredd som intogs, mobilen har vidvinkel...

... och koltransportörerna, som inte är så intagande, men de blir väl historia en dag (Sandvik levererat den här uppsättningen också).

Ett tåg till Sydney stod inne på stationen - det åks mycket tåg i New South Wales, alltid dubbla spår, alltid många passagerare och mellan Sydney och områdena runt på sådär två timmars resa går det ett tåg i timman - så jag skulle vara framme klockan fem i stället för sju! Inte lita på Opal-appen, men inte på järnvägspersonal heller; jag skulle kunna byta till Blue Mountainståget vid flera stationer nära Sydney, men det stämde inte.

Gjorde som jag tänkt - här funkade nog Google Maps rätt bra också - och kom snart upp i höga berg och djupa dalar...

... fast här ser det mest ut som tja, bara skog. Tågen är lite fiffiga. Visserligen har de varken wifi eller ens kontakt för laddning, men de är i två våningar och näst sista/första sätet går att fälla/snurra runt, så alla sätena antingen riktas åt samma håll eller det blir en plats med sätena mot varandra.

Katoomba slog mot med turismen. Anslag om dagsturer hit och dit på varje ledig skyltyta så fort jag stack näsan utanför stationen. Men OK, det har varit en turistort i mer än hundra år, det är det den är här för. Och så bröt de lite kol, förstås.

Vandrarhemmet hade byggts som skola och sen lite andra funktioner. Matsalen hade inretts ned smaklös omsorg, i dag underbar kitsch: bordelltapeter i röd sammet på guld behängda med läskiga vintermotiv i krusidulliga guldramar. Med en utsikt som förde tanken till alphotell eller kurort.

I Katoomba fanns riktiga mataffärer, flera stycken. Inga förorter förstås, så inga köpcenter som man tog bilen till. Jag kunde köpa grönsaker, och slapp leva på kött, ägg och bröd. Kunde t o m köpt svenska sardiner, om jag velat. Inte stött på sen jag var liten, men nu tillverkas de visst i Polen.

Snabbt kallt när solen gick ned. Inget shortsväder i Katoomba. Satte mig i ett av sällskapsrummen - kändes som en adekvat term här - där en av gästerna slog på gasolkaminen.