Mitt ute i oceanen, som det kändes - och så var det ju också - gick man, med viss andakt, det hade krävts hårt arbete för att bygga vågbrytaren, som skyddade hamninloppet. Valar och delfiner skulle kunna siktas, men hade annat för sig i dag.
Jag var glad att det inte blåste, varningsskyltarna räckte. Vågbrytaren var en fortsättning på Nobby's Head, som en gång var en ö, men - här var det riktigt hårt arbete, av straffångar - hade förbundits med land via en vägbank. Sen byggdes det en fyr på Nobby's Head...
... som hade en jättefin strand, förstås, men den kunde stått betydligt högre, för ön användes att ta byggmaterial från, och kapades från 68 meter till 28! Ingen verkar tycka det var konstigt. Vågbrytaren tror jag kom till betydligt senare.
Sprang förbi oceanbaden, nu tömda. En passerande strandbadande upplyste att det gjordes varje vecka, man drog ur pluggen när tidvattnet var på väg ut och fyllde på när det gick in igen. Vitkalkade däremellan, hm, inte varje vecka, antar jag.
Den runda barnpoolen var så grund, så där blev inte mycket skillnad.
Fort Scratchley anfölls av en japansk ubåt under andra världskriget. Fast japanerna använde brittisk ammunition från första världskriget, som inte var riktigt tiptop, och nådde inte fram. Risken fanns att ubåten skulle dyka och försvinna om eldgivningen besvarades genast, men när man väl fattade beslut blev sikten skymd. En av hamnens pilotbåtar hade fått bråttom att blockera hamninloppet och den mödan genererade så mycket rök att ingen på Fort Scratchley kunde se ubåten. Den gled iväg obeskjuten. Inget krig i Newcastle.
Vilket förstås var bra, och så småningom (fast inte så längesen) stängdes Fort Scratchley och sköts nu av en ideell historisk förening. Som bl a håller noga på traditionen att skjuta salut klockan ett. På det klockslaget faller kulan på tullhusets spira ner, för att sen börja sin klättring upp igen (vid jordbävningen 1989 hände något och den faller lite trögt), något som fartygen ställde sina klockor efter, men eftersom inte alla kunde se tullhusets spira sköts det salut samtidigt. Dagens salutörer tar det lite lugnt...
... och svarar sin kommenderande officer att de vill ha löneökning först, när han klagar på att de står och hänger på kanonen och pratar så de missar att besökare går in på avspärrat område.
Tullhuset är numera hotell. Bakom det finns straffångarnas brädgård, eller vad den ska kallas, lumberyard i alla fall, om jag minns rätt. Här har gjorts utgrävningar och dokumentationer av hur det var, vilket berättas på stora minnesmärken. Med morgonjoggande läsare.
Koncentrerade det historiska, och drog till Newcastle Museum. Otroligt många memorabilia, välordnade efter tema, antingen det gällde lokala hjältar i boxningsringen, sjukvården eller 70-talets pubscen för lokala rockband, som tydligen var remarkabel. Eller kol och stål, stadens hjärta, som brast lite när stålindustrin lades ned. Fast nu har det återhämtat sig på andra fötter.
Kolskärningsmaskin, heter nog något bättre.
Stålbad, skulle man kunna säga.
På museet finns faktiskt också en bild, som nästan är unikum. Två företeelser från förra gången jag var i Australien är försvunna: Holden-bilar och män i shorts. Holden (Opels Australien-version) har slutat tillverkas. Män i shorts finns det ju gott om, men inte kostymshorts. Då hade de kontorskostym, fast med avslutade ben mitt på låret och knästrumpor med brett nervik, gärna i färg med slipsen. Safarikostym? försöker de jag pratar med, men nej, ingenting med bröstfickor i terylen, utan vanlig kostym och vitskjorta. Ingen minns, bara jag. Särskilt när vi landat i Sydney och det regnade så våldsamt att vi och en massa andra blev strandade på centralstationen i ett par timmar, och alla dessa män kom in i regnrock med ingenting under, som det såg ut när deras bara knän stack ut under regnrocken, och vi inte var vana vid män i shorts. För alla som glömt finns bildbevis på Newcastles museum. En bild från jordbävningen visar en av stadens officiella betraktande förödelse. Orange tryck på glas, men absolut, skjorts och vitskjorta. Och knästrumpor.
Kommentarer
Skicka en kommentar