2 december. Sprang en runda på morgonen, förskräcklig trafik med förskräckliga avgaser. Kom förbi nån militärbastion, sprang förbi ett 20-tal marscherande med dragna gevär, dock pekande nedåt. Rickshaw-förare tog det lugnt innan affärsdagen började och mattor bars till butikerna.
Massor av små gränder, och de vindlade, gick inte att räkna ut var man skulle komma fram. Många slutade bara på en gård eller vid en grind i en mur. Hamnade utanför Thamel igen, i mer utsprungliga bostadsområden. Eller vid konstiga trafikdelare, med polis som emellanåt dirigerade trafiken och blåste i visselpipa.
Utmärkt frukostbuffe men för kallt att sitta ute. Nepalesisk avdelning, provade nepalesiska pannkakor och masala-te. Skulle missa shuttle-bussen till konferensen, men jag hade ju redan framgångsrikt använt Google Maps - annars hade jag aldrig hittat tillbaka på morgonjoggen - det skulle ta 26 minuter att gå, så jag skulle hinna lagom till första workshopen.
Trodde jag. Först gick jag förstås lite fel, skulle inte se lika löjlig ut som alla turisterna med ögonen på Google Maps, men kom fram strax före workshop. Jättekö till registrering, så den tänkte jag ta sen. Det gick inte. Anslöt kön. Hade glömt utskrivna bekräftelsemailet på hotellet, och volontärerna hittade inte mitt namn. Lyckades scrolla fram mailet från i juni i mobilen och fick kasse med grejor och t-shirt, snygg logga.
Då hade trekvart av workshopen gått - jag hade inte blivit registrerad där heller, krångel med format och mitt resande, egentligen började konferensen inte förrän nästa dag - så jag såg mig omkring.
Femstjärniga hotellet Yak & Yeti var ett gammalt palats. Vi var inte helt ensamma där; observatörer från EU och FN bevakade valet, det första på 20 år, upplyste någon. Oroligheter veckan innan, kanske därför soldater marscherade. Kraftiga märkta jeepar på parkeringen.
Träffade några delegater jag mött på Human Behaviour Change for Animal Welfare-konferensen i England förra året, de tillhörde organisationskommitten och var lite på tårna. Gick en sväng bland montrarna som börjat ta form, pratade med en trevlig tjej från åsnehem och en trevlig munk från kloster som också hade djur, båda ville att jag skulle hälsa på efter konferensen. Träffade en kille från Indien som varit räddningsarbetare efter jordbävningen 2015 och hjälpt till med hundar som blivit herrelösa eller bara separerats från sina ägare.
Lunch i trädgården, petigt med att köa för att hämta lunchkuponger först, trots att vi hade deltagarbrickor om halsen.
Eftermiddagens workshop i överdådig sal, dessutom med rosetter på stolarna.
Workshopen handlade om att använda human behaviour change i undervisning - Changing Human Behaviour var temat för konferensen, som var den tionde inom Asia for Animals - och vi fick allihop gå upp och agera aktörer i Fjärilsskogen, där allt var frid och fröjd tills skräniga barn, fjärilssamlare och hundägare kom och störde, men när de fått upplysning blev allt bra igen. Tanken var att barn skulle figurera, för att leva sig in i ekologisk problematik. Jag var blomma och höll i en liten pappersdito. Hade väl inte tänkt att det skulle handlat om barnundervisning, men var rätt intressant ändå.
Ekologisk civilisation nytt begrepp; att tala om livet och bli bättre människor. Basvärderingar: att uppskatta naturens skönhet, behovet av djur, ansvarstagande, respekt för liv. Varje djur har teoretiskt sett en perfekt miljö som det utvecklats i, och när den miljön tar slut dör djuret ut. Om det tas för långt från sin perfekta miljö kommer det att lida. Vi dick göra en egen liten övning på ett specifikt område, där vi först konstaterade det ideala tillståndet, sedan hur människan ändrar saker till det som kan vara skadligt, varför det sker, vad som är skadligt och identifiera möjligheterna och barriärerna till förändring.
Yoga i trädgården. Ledaren lite optimistisk om vad vi klarade - endast några volontärer och jag - så övningarna gav träningsvärk och jag drog nog till en liten rygg-/revbensmuskel, som satt i rätt länge.
Paneldebatt om djur och glädje, att mäta vad som räknas; mycket folk, ståplats och jag kom inte åt att anteckna. Resonemanget utgick från att mäta som med bruttonationalglädje i stället för bruttonationalprodukt.
På shuttlebussen tillbaka hörde jag två engelsmän diskutera Nepal: Like India without the charm. The people are very nice, though. Uhum, dammigt och intensivt, javisst, men charmlöst? Katmandu är förstås inte rent charmigt, vad det verkar, men det lät lite hårt. Och man får väl börja med att definiera charm.
Kommentarer
Skicka en kommentar