Hästen som kollega och arbete

Fortsättning av englandsresa med hästkonferens i juni. Equine Cultures in Transition i Leeds, tredje och sista dagen.

21 juni:

Vandrarhemmet hade varit helt OK om det varit ordentligt skött. Nytt och fräscht, men den enda personal som syntes var en ung kille som inte talade engelska. Eller städade, fyllde på dasspapper, mjölk till frukosten och fortfarande sov på soffan i receptionen när jag gick vid åttatiden på morgnarna. Så jag räknade kallt med att använda faciliteterna innan jag körde mot Stansted efter konferensen, vilket visade sig funka hur obemärkt som helst. För all del brukar det göra det, men inte utan anmälan, papperslappar och nya lösenord.

Men först en ny heldagskonferens! Efter att ha traskat förbi ännu några av Leeds höga byggnader. Tror det var universitetet som ville se till att folk kom i tid, med ett kraftfullt ur i guld.

Flera svenska delegater - vi var många, den första Equine Cultures in Transition-konferensen hölls i Stockholm för ett och ett halvt år sen - hade bråttom hem till midsommar, och de svenska presentationerna hade lagts på förmiddagen, i olika lokaler, så alla gick inte att följa. Så var det f ö alla dagarna; bara plenarföreläsningarna gick för gemensam publik, sen fick man välja spår. Som tidigare lämnar jag ingen fullständig bild, noterar det som kändes nytt eller speciellt.

Petra Andersson, Göteborgs Universitet:

Spontant, utan att frågan ställdes i studien som presenterades, beskrev instruktörerna ridskolehästarna som kollegor. Tillsammans lär ridlärare och häst barnen rida. Dock finns en maktasymmetri i att en kollega bestämmer när den andra ska säljas eller avlivas. Synen skilde sig mellan instruktörer och forskare i vad som är en säker miljö, här anades hemmablindhet.

Victoria Pihlgren, Linköpings Universitet:

Relation och kommunikation motiverar att ha en åldrande häst och bara sköta om den, utan att rida. Beslutet att avliva underlättas av god kommunikation med veterinär.

 

Mari Zetterqvist Blokhuis, Södertörns Högskola:

Instruktörer betonar att de riktar undervisningen till både häst och ryttare, och att ryttaren ska lyssna på hästen. Om instruktören rider elevens häst är det för att kunna förbättra elevens känsla. Dialog används för att uppmuntra ryttaren att reflektera. Undervisningen behöver mer betoning på hur ryttaren upplever sin kropp, och hästens. Ryttaren behöver kunna reflektera både under ridningen och efter. 

Kendra Coulter, Brock University, Kanada:

Omvårdnad är en mix av arbete med hästens kropp, kommunikation och smutsigt arbete. Omvårdnad är uppenbar, oavsett kulturellt sammanhang. Fritid för oss är fortfarande arbete för hästen. Stall är platser för dagligt arbete, spänning mellan utbildning och professionalism gentemot erfarenhet. Bättre arbetsförhållanden ger bättre omvårdnad, anställda stannar kvar i jobbet/samma personer som känner hästarna och rutinerna bättre. 

Hannah Butler-Coyle et al, University of Central Lancashire & Myerscough College, UK:

Yngre generationer fälttävlansryttare tänker mer på riskerna med sporten. Uppmuntra en kultur där man frågar om hjälp, registrera fall och skador. Framtiden behöver säkerhetstänkande, vältränade hästar och ryttare - även psykiskt - och forskning.

Janna Wood, University of Huddersfield, UK:

Gruppsammanhållning påverkar prestation positivt och minskar ängslan och stress. Sociala aktiviteter, gemensamma uppgifter, känslan av att (synligt) tillhöra gruppen är exempel som ökar sammanhållningen. Kommunikation och ledning värdefullt. Den nya rasen sportaloosas i Australien har ett snabbt ökande medlemsantal; medlemmarna syns tydligt på en tävlingsplats (pga hästarnas färg). 

Den trivsamma konferensen med de inspirerande människorna var över, och jag promenerade mot vandrarhemmet och bilen, förbi en del pampiga byggnader. Kommunhuset, icke att förakta.

Sen tog det en timma innan jag tog mig ur Leeds. Både för att det var mycket trafik, en del vägarbeten och för att jag körde åt fel håll. Eller motsatt håll mot skyltningen västerut, dit jag inte skulle, och skyltarna nämnde inget om att det var gemensamt håll till en början.

Tog inte motorvägen mot Leicester den här gången, testade i stället vägen jag skulle kommit. Strålande dag, ulliga moln, inte så knökat på vägarna.

Men vad tornade upp sig vid horisonten - ett jättelikt kraftverk! Vägen strök precis intill, men svängde plus av- och påfarter, så det blev vanskligt att fotografera tornen nära inpå.

Sträckan Malmö-Göteborg tar väl sådär drygt tre timmar, beroende på vart man ska, och Leeds-Stansted är ungefär lika långt, kring 27 mil. Men inte gick det på några drygt tre timmar, snarare uppemot fem, när det nu kan räknas att jag kom ut på fri väg. Engelska vägar är utmärkta men oftast fyllda av engelska bilar och vägarbeten för att förbättra framfarten.

Den lilla Golfen gick på diesel och var inte störtpigg, men pinnade på oförtrutet när den fått upp marschfart, hojtade åt mig att ta pauser och var trevlig att köra - och framförallt superbt bränslesnål. Jag tankade inte förrän jag kom till flygplatsen; efter en vecka på vägarna ville den ha 43 liter soppa.

Det var vid flygplatsen mitt B&B skulle ligga. Eller minus &B, de flesta övernattande sov ju här pga tidigt flyg, så frukost var ingen som åt ändå, förklarade värden. Som det tog en stund att hitta, jag hade knappat in en by med samma namn, fast den här hette Little i förnamn. Ändå hyfsat tidigt i säng, medan mörkret sänkte sig över den engelska landsbygd som tillsammans med en del större vägar omger Stansted.

22 juni

Midsommarafton, och mitt plan skulle gå 07. Tidigt upp, solen strålade redan.

Värden hade ritat en karta, så jag skulle kunna ta mig genom magnumrondellerna och inte hamna fel. Åk inte upp på motorvägen, poängterade han, och det begrep jag ju, jag hade ju tagit av från den för att komma till flygplatsen. Naturligtvis hamnade jag på motorvägen. Vägnumren på hans karta stämde inte med skyltarnas, och solen stod så lågt rakt genom vindrutan, så jag missade att avtagsvägen som jag räknade mig fram till var blåskyltad och ledde till motorvägen. Tur jag var i god tid, första avfart kom efter mer än en mil. Sen kom jag ju från fel håll, gissade lite och hamnade magiskt på hyrbilsområdet. Trots sparsam skyltning. Och ipaden vill inte utanför Sverige, får tala med Telia om det nya kortet.

Resten funkade som det brukar och på Landvetter var det midsommar.