Farväl, Australien!

30 november och sista dagen i Australien. Morgonjogg i Elisabeth Bay, där jag slutligen hittade Elisabeth Bay House, kolonins vackraste hus när det stod klart 1839. 

Förstås stängt på torsdagar. Det byggdes och muddrades vid en liten pir...

... där de sedvanliga avskärmningarna med gamla stadsmotiv photshoppats en smula, till glädje för fb-följare, flanörer och joggare.

King's Cross fullt av roliga byggnader, ett bra prospekt för guidade stadsvandringar, som tyvärr inte verkade ordnas här. På vår gata låg en gammal biograf, som rustats upp och nu var studio för Mad Max-regissören/producenten...

... och även vandrarhemmet hade sin egenart...

... med en liten skuggande park intill.

Woolloomooloo med sina enklare utsmyckningar kändes ursprungligt, men de ruffigare husen här ligger så centralt, så hyresgästerna kommer nog att få flytta ut i förorterna i en framtid.

Kom mitt i den guidade rundturen i Botaniska (anledningen att jag hamnade här så ofta var att den bara låg en gångbro över en motorväg från mitt område) och nu var det rätt varmt, så alla trädskuggor välkomnades. Klubbgräs, fick jag veta, kunde bli 600 år gamla, och så sällsynta att en planta kostar 1.000 dollar/6.000 kr drygt i Botaniskas butik, och då måste man vara registrerad.

Luktade på citronelladoftande eukalyptuslöv och hörde om hur de vänder sig efter solen, så bara kanten blir belyst, medan ett annat träd, från Brasiliens regnskogar, har stora breda blad med diagonala spår, som fångar upp regnvatten och låter det rinna ned till marken. Slutligen även om macademiaträdet, vars nötter är den enda inhemska produkt som Australien odlar och exporterar. Sen tio år, bara; det var hawaiianerna som kom på hur man skulle knäcka nöten industriellt, tror man glömde fråga aboriginerna. Kollade en bikupa med pyttesmå bin, som små avlånga flugor. Snälla, enligt guiden, inte som de europeiska. 

Drog mot The Rocks, stans äldsta delar. Förbi operahuset och Circular Quay, med alla färjorna, massor av irrande människor och ett gigantiskt kryssningsfartyg, Norweighan Star...

... och en del ursprungliga byggnader från pionjärtiden, tills jag hittade lilla Discovery Museum, inklämt mellan lyxiga butiker ägnade kryssningsturismen och insnärjt i ett valv av juldekorationer med blanka rosetter.

Tre epoker på museet; den första, innan den vite mannen kom, den andra var nybyggartiden, den tredje uppbyggnadtiden fram tills nu. Välordnat och mycket av allt på liten yta. Tog tid att gå igenom, och då kollade jag inte alla kortfilmerna i ovanvåningens lilla filmavdelning.

Mycket om The Rocks, vars första vita bebyggelse i många delar finns kvar. I något hus hade hittats kläder som legat orörda sedan åtminstone förra sekelskiftet, bland dem ett par bloomers/långa spetsunderbyxor, som konstruerats så att de öppnades omlott i ryggen för att förenkla toalettbesök. Som museiinformationen angav kunde det vara en mer okänd anledning till cancandansernas popularitet på Moulin Rouge i Paris.

Varje gång någon gick i trappan till ovanvåningen startade ett band och en mansröst ropade Hello there! varpå en förförisk kvinnoröst svarade Hello, sailor! Killen i entren hade nog filtrerat bort replikskiftet, annars borde han blivit tokig. 

Köpte en innehållsrik seafood salad av några kineser i en av småbutikerna vid Circular Quai, men det var för stökigt att äta den där, så det blev i friden i Botaniska i stället.

Kvickt med tunnelbanan till flygplatsen, kändes som en evighet sen jag stod där och väntade på en shuttle som aldrig kom. Imorron börjar sommaren i Australien, berättades det, den 1 december. Då skulle jag landa i avlägsna Nepal.