Hrrm, dimma, kallt och duggregn. Svinkallt i rummet, hade tagit en filt till, men utanför filtarna var det säkert som utomhus, 11C enligt väderappen. Barfota på toalettens stengolv ingen bra ide. Morgonjogg och blev varm. Trädgårdarna växte okontrollerbart, grönt överallt. Vissa såg först övergivna ut, men ägarna hade nog bara inte hunnit klippa undan.
Gott om små rara välputsade boningar...
... och man väljer bilfärg efter sitt favvoträd.
Kollade in stan, Katoomba verkar välmående, och så är förstås de som kommer hit. Sen kan det se obegripligt skräpigt ut; som rivningsområdet, som verkade ligga lite i träda, bara avspärrad asfalt och ett war memorial med ett unikt inslag - en tall med ursprung från Gallipoli, från det krigshistoriskt betydelsefulla enda återstående trädet på slagfältet, som en soldat från Katoomba plockade hem en kotte från och lyckades driva upp ett träd. Tallen såg ruggig, medfaren och vanskött ut, särskilt i jämförelse med de prunkande trädgårdarna runtomkring, och absolut med tanke på ansträngningarna kring den och dess historia. Gallipoli tycks fortfarande betydelsenärvarande för australiensarna hundra år efteråt, men tallen har de glömt lite.
När dimmorna lättade drog jag neråt attraktionerna. Sol och genast varmt, fick bära på jacka och VBR-väst. De andra turisterna åkte buss en dryg km i nedförsbacke, det var här alla människorna var. The Three Sisters: sandsten eroderar vertikalt när det släpper igenom vatten i sina porösa lager, sen ramlar stora block och lämnar en lodrät bergvägg, sen eroderar den och fler block ramlar bort runtom till slut, sen blir det formationer som The Three Sisters. Beskrivningen kom jag att läsa ett tiotal gånger under två dagar.
Kinesiska befolkningen älskar att turista i Australien, eller så är det deras släktingar och vänner på besök som drar ut dem. Och inte längre behövs ständig assistens när de ska vara med på egna bilder. Det var väl japanerna som var värst med please-can-you-take-my-picture, men alla kan själva nu.
Traskade lite till, jag hade ju mina välklistrade walkingboots!
Till Leura Falls, såg nära ut på kartan. Fast vägen var krokig. Vandringsvägen svstängd pga ras, men plats fanns vid bilvägen. Leura var nästa lilla stad, fallen låg mitt emellan. Milsvida utsikter.
När jag väl kom fram slapp jag turistbussarna, bara enstaka vandrare kvar. Eller flanörer, som jag. Trolsk regnskog.
När jag vandrade tillbaka lossnade sulan, i hälen. Där jag bara limmat utsidan. Mirakulöst funkade det med två gummiband. Uppförsbackar, men det var ju en del av charmen. Belönande att nå sitt mål.
Sista trappan blir aldrig riktigt jobbig, kanske därför de står ut med att ha hus som bara kan nås med trappor.
Kommentarer
Skicka en kommentar