Över bergen, mot Sydney

28 november, morronrundan gick nerför vår gata, som var lång, iväg från centrum. Ett grönområde och en liten lagun! Här går avloppsvattnet ut, tänkte jag, men Fairy Lagoon var skapad för att återskapa miljö för fåglar och andra djur.

Sjögräs hade flutit iland, troligen av slaget som de små båtarna var gjorda av - brett och tjockt - på utställningen med aborigineekonst i Newcastle...

... och klippor med rockpools, alldeles runda urgröpningar, slipade av stenar och havet.

North Beach i Wollongong var inbjudande och lika övergiven som alla andra stränder, bara enstaka strandvandrare och jag.

I den mer stadsnära delen omtalade skyltar att en liten avsaltningsindustri i tidens början utnyttjat havets möjligheter...

... och den lilla järnvägen från kolgruvorna till hamnen, som tidigt omvandlades till promenadstråk mot stranden, just nu under upprustning. Redan på 30-talet hade Surf Pavilion byggts där järnvägen gick, och badandet hade än tidigare anor här; Surf Pavilion ersatte de omklädningsrum som fanns vid stranden först.

Både ett monument över gammal strandkultur och högst funktionellt för dagens surfare, Surf Pavilion var nyligen restaurerad, men kanske lite tidigt på säsongen för de stora skarorna när jag var där.

Den som sökte strandpromenader behövde inte leta länge i Wollongong. Sprang förbi en liten förskansning, som närmast tjänade som utsmyckning till promenaden, men såg ovanligt redo ut, med attiraljer och dörrar under markplan, men såg inga noteringar om japanska angrepp som i Newcastle. Antagligen hade beredskapen varit hög under kriget, kanoner fanns även uppe vid fyren.

Hängde på vandrarhemmet efter att jag checkat ut, skönt att göra ingenting.

Mer än skriva resedagbok, blogga och läsa i Lonely Planet om vad jag borde kolla i Sydney. Samt gruva mig lite för att kånka väskorna i värmen flera kvarter till shuttlebussen; att gå ytterligare några kvarter i uppförsbacke till stationen kändes uteslutet. Lämnade en del mat som inte skulle behövas, på vandrarhemmet i Sydney ingick frukost, och det blev mindre att bära.

Kånkandet blev inte så farligt, men tåget stod inne och hetsade mig nerför den långa gången till stationen. Hade lyckligtvis rekat vägen dagen innan, det fanns en lång gång på vardera sidan spåren. Sitt på höger sida, hade folk sagt, med väskorna fick det bli vänster, många åker tåg i New South Wales. Den sidan blev intressantare; havsutsikten var densamma hela tiden, på bergssidan kom vi upp bland molntussarna, och passerade ensliga boningar...

... kolgruvan, som tydligen var nedlagd och stod som ett skelett över tidig uppbyggnad och välfärdsepok...

... och plötsligt ett större stall! Bete var det förstås gott om, men man kunde fundera över vägarna dit, vi var högt upp och hårnålskurvor ingen avlägsen gissning.

Tåget hade klättrat uppför från Wollongong, och vi passerade sju eller åtta tunnlar. De som skapade det moderna Australien var inte rädda för besvär. Farten var låg i bergen, ökade inte förrän vi kom ned på plan mark mot Sydneys förorter. Här skulle jag bytt tåg enligt Opal-appen, men lokföraren försäkrade att det gick snabbare att åka in till Central. Ångrade mig förstås när jag fick kånka väskor i evighetslånga korridorer i stället för att bara vända mig om på den lilla perrongen i förorten och hoppa på ett annat tåg.

Fick samma rum som senast i Sydney, med Annie och en ny tjej, som också bodde där en längre tid. Gick ut en sväng, fast det mesta av sevärdheter börjat stänga. Botaniska ett säkert promenadkort, men serveringar fick man leta upp på andra håll.

Så jag promenerade. Utmed vattnet, mot udden Mrs MacQuaries Point, där kineser tävlade i att ta familjebilder utan att bli nedstänkta eller ramla i havet. Fin kväll.