29 november. Morgonsprang uppåt Potts Point, och neråt på andra sidan, fick vända vid marinbasen, där jag tänkt springa runt udden. Kom till en gata med synnerligen burgna våningshus, och fick en anslående utsikt över Rushcutter's Bay.
Husen klängde på bergssidan, som på nersidan från vandrarhemmet, det var de finare husen som gjorde det, med fin gata ovanför, som om ingen nämnt att det stupade rakt ner, egentligen, och byggnaderna hjälpts på plats med kraftiga stöttor.
De torftiga kvarteren låg nere i Woolloomooloo, och så var det fortfarande, även om det hippa bredde ut sig. För all del såg en del av Kings Cross också rätt påvert ut, men när husen byggdes var det för dem som kunde betala. De fina adresserna och utsikten fick de dessutom betala med att knata många trappsteg.
Ett hus i Rushcutter's Bay måste varit the talk of the town när det byggdes. Smalt, stramt och med stiliserad sol över entren tronade det högt över alla andra, faktiskt fortfarande, såg jag sen nerifrån Rushcutter's Park...
... där det joggades, hundpromenerades och svettades vid parkens allmänna träningsredskap. Här gick en prydlig kanal, för liten för båtar, men det var väl vatten som ville fram och mer pittoreskt än en kulvert.
Chica kvartersfik i backarna på vägen tillbaka, även om fiken nog var som de alltid varit men nu kommit till sin rätt i en sorts fikakultur, där välansade invånare från kvarteret intog morgonkaffe och läste tidningen.
Gick till Australian Museum, som Jen rekommenderat. Hamnade lite ofrivilligt i det stora dragplåstret för stunden, dinosaurieutställningen, som inte riktigt var vad jag kommit för, men byggnaden var full av alla möjliga föremål som man kan tänka sig i ett historiskt eller naturhistoriskt museum. Uppstoppade djur med förklaringar. Inspelade berättelser till bilder om jämställdhetsrörelsen på 60-/70-talen och om aboriginees från olika klimat och geografier. Har sett skilda uppgifter om hur länge de befolkat kontinenten - 40.000 till 65.000 år - men alla uppger att de är osäkra.
Inspelade röster om kontakten med jorden, och vikten av att lyssna till den och till sina elders och lära om natur och ekologi och att bara använda det man behöver. Ghost nets hade fått en egen vrå, med en stor väggbonad av elände som hamnar i haven.
Och Bone Ranger! Ett känt fullblod av äldre datum, som av någon anledning var inne på sin tredje ryttare, hur nu gravskändningsreglerna kan funka - kan ju också tänkas som en udda sista önskan att bli nästa Bone Ranger.
Fikade på takterrassen med utsikt över, tja, en massa.
Avslutade museibesöket med en fotoutställning, resultatet av en naturfototävling. En uppsjö ASA-DIN-tal man kan knappa in digitalt.
Promenerade tillbaka genom parken intill, där en ibisfågel poserade villigt. Tyckte att jag var nog cool som kunde komma så nära, men förstod senare att ibisfåglarna, som egentligen inte hörde hemma i Sydney, funnit sig mer än väl tillrätta här, med den goda tillgången på uteserveringar, och inte brydde sig så mycket om människor.
Kackerlackorna hade också tagit Sydney till sina hjärtan. Först spraydödade vi en i rummet, sen blev det mer stampfast jakt uppe på takterrassen, där det vimlade av dem. Riktigt stora var de, och tydligen obekymrade av om de tog in på enkla vandrarhem eller elegantare lägenheter, berättades det.
Kommentarer
Skicka en kommentar