Vi tar oss fram över landet

26 november. Jaha, joggade förbi huvudinfarten till Charles Sturt University, som vi lyckats missa, kanske inte den mest använda längre. Lugn frukost i den stora matsalen med den dånande luftkonditioneringen och de tygklädda prylarna i taket som studsade runt i vinddraget, där vi inte var så många längre. Hade tvättat lite kläder som märkligt nog torkade långsamt i värmen, var nog rätt fuktigt.

Vi körde mot lilla staden Holbrook, där Jen, som jag fick skjuts med, skulle massera en häst. Kapplöpningsbanan skyltade fortfarande med årets enda tävlingsdag i april, men här pågick hoppträning. Hästens ägare var synnerligen laid-back, med skarpa väderbitna drag, bredbrättad hatt och ett handslag som kunde knäcka kokosnötter. Hon hade kört hit från boskapsgården på 800 acres som hon och maken drev. Fullblodet hade hon köpt som projekt i stället för att han skulle bli hundmat, åtta år och lika många starter... När Jen jobbat med honom en timma var han inte bara bogar och karprygg längre.

Hästens ägare tipsade om ett bra lunchställe i Holbrook, en liten men välmående landsortshåla, som förbifarten lämnat så gott som orörd. 

Skuggande tak över trottoarerna dolde elledningar som decennierna också lämnat orörda...

... men den lilla piffiga restaurangen serverade utmärkt sallad, och milkshake i metallbägare.

Vi rullade på över miltals av vilsamt landskap i växlande sol och molnighet...

... fikade vid jättefåret i Goulburn, läste tidningar - fick veta att bara hälften av Australiens skolbarn bär hatt, fast de ska göra det som skydd mot solen -  och jag åt en rock bun, som en scone med innehåll. Här pratades det lite om storm.

Bensinen billigare än hemma, betalade Jen den ena fulltankningen, 435 kr i en större suv. Stormen verkade bygga upp på avstånd, men vi skulle ju se hur solnedgången speglades på himlen över havet så småningom...

... vilket det inte blev något av med, när stormen kom över oss. Avrinningarna från vägen blev vattenfall, bilarna saktade av till krypfart när de inte stannade i kanten av motorvägen och åskan med monumentala blixtar dånade över det redan öronbedövande regnet mot biltaket. Hagarna vi körde förbi blev sjöar. Jen trummade på, och vi kom nog ändå inte i det värsta, en del bilar började köra ut på vägen igen, men alla rörde sig sakta, sikten jämngrå.

Varken solnedgång eller utsikt från nedstigningen mot Wollongong, dit Jen var snäll och körde mig, hade bokat vandrarhem där tidigare på dagen. Hårnålskurvor bokstavligen, hastighetsbegränsning till 15 km/h. Regnskog invaggade oss i falsk säkerhet om att inte rulla ned på fel sida asfaltkanten i skymningen. 

Recensionerna av vandrarhemmet var så polariserade att det verkade mer än intressant. En del om spindlar, och en stor Huntsman ploppade ned på vindrutan genast vi stannade, men det blev den enda jag såg. Laid-back och hippie-style stämde. Och jag fick sovsalen med det fantastiska badrummet jag läst om! Klätt i grön och gul sten med handfat uthugget ur gul stenbumling vilande på svart stenskiva. Och dubbelbädden i ena nederslafen, tyckte killarna jag delade rum med, att jag skulle ha. Låsbara skåp, låsbart rum. Och redan bäddat.