5 december. Testade nya munskyddet, stoppade dammet effektivt och det kändes bättre mot avgaserna, men antagligen hejdade det bara srörre partiklar, dock en fuktigare och bättre näsmiljö. Morgonsprang förbi ett hotell där tydligen EU-observatörer bodde. Trafik stoppades när först en föråkare, sen en kraftig jeep med UN-märkning och sedan ytterligare en vaktbil körde ut, sannolikt skulle jag inte forografera. Och sprang förbi några små tempel vid gatukanten, förstås, det här tror jag att jag träffade på flera gånger.
Ibland stötte man på specifik arkitektur. Inte alltid väl underhållen, men de utsljutande fönsterpartierna i träsnide tydde på en egen form av snickeritradition, inte minst som jag såg samma sak, fast mer förfinad, på flygplatsen och i den kalla salen på Yak & Yeti. Notera de blå dörrarna; under arbetstid hölls många såna öppna mot en liten butik eller verkstad bakom varje dörr, några meter djup. Innanför surrade en symaskin, reparerades något mekaniskt eller lagrades varor tätt på höga hyllor och såldes över disk direkt mot gatan.
Konferensen handlade nycket om hundar, som nog också mest förekom bland deltagande organisationers inriktningar och ju finns och säkert missköts lite överallt. Lösspringande hundar var det gott om i Katmandu, men de verkade höra till någonstans, såg inte ut att driva vind för våg, inte heller några band av hundar. En av morgnarna mötte jag en liten krökt tant i en dammig gränd, med hund. Men den var i koppel, en bit tvättlina. Och hunden hade en hemstickad liten tröja på sig. En annan morgon sprang jag förbi en affär i en trafikerad korsning. En vuxen hund höll sig nogsamt intill affären, medan en valp var uppbunden några meter från öppningen, och satt på en kudde i en låda. Den utstrålade glädje och viftade på hela kroppen när någon tittade på den, men lämnade inte lådan och drog inte i linan.
Andrew Rowan, The Humane Society, USA och globalt, om djurkampanjer:
Bara i tio länder i Asien finns 495 miljoner hundar. Indien har världens bästa djurskyddslagstiftning, problemet är bara att använda den. Nyckeln är att samla in uppgifter, och att analysera med hjälp av social marketing. Målgrupper är allmänheten, lagstiftare, företagsledare, veterinärer, ministern ifråga och donatorer - i uppåtgående ordning efter inflytande och effekt - sök deras beteende!
Förmiddagen med alla i stora salen i gemensamma föreläsningar, ytterligare en elefant prydde hallen utanför, denna var tygklädd och matchade golvrutorna.
Alex Mayers, The Donkey Sanctuary, om att tackla åsnevälfärd:
Vi vet att åsnor anpassar sina hjärtslag till personen de är tillsammans med, så det finns lite magi i förhållandet. Uthålliga mål med åsnor är noll fattigdom, noll hunger, kvalitet i utbildning, jämlikhet mellan könen. Men skinn försvinner från Afrika, och exporten av levande åsnor är bara en rökridå. Skinn kokas till en gel, som anses bra för allt möjligt inom traditionell kinesisk medicin. Kinas åsnepopulation halverades 1994-2014. Uppskattningsvis finns 44 miljoner åsnor i världen, och det kan sägas att tillgången är 2 miljoner, men efterfrågan från Kina är 10 miljoner. Och inte bara i Afrika, utan även i Asien och Sydamerika, vaknar familjer på morgnarna och finner sin åsna stulen eller slaktad och flådd, det har hänt att åsnor flåtts levande. Medicinen säljs som ekologisk, från friska välfödda åsnor som betar i frodig grönska på kinesiska höglandet, och skinnen kokade i vatten från en speciell källa, men att det inte är så vet vi nu. Alex Mayers konstaterade också generellt att alla bryr sig om något, och för oss gäller det att ta reda på vad, när vi arbetar med olika communities.
Luncherna och fikapauserna var alltid i solen i trädgården, förmiddagsfikat varmare här än inomhus. Den jordbävningsskadade flygelbyggnaden inklädd i grönt byggskynke dekorerad med en stor valstjärt. Alltid elegant dukat, all mat vegansk, ekologisk, närodlad och utmärkt, tillagad under ledning av vegansk kock, influgen från Sydafrika (miljöaspekten för alla delegaters flygresor hade f ö beräknats, och 2.500 träd planterats för att utjämna miljöpåverkan). Enda plumpen var sojamjölken till kaffet, den var vidrig. Både före och efter i kön hördes efter någon dag eftertryckliga men artiga 'black, please' när kaffet serverades, personal hällde upp, så det kunde bli fel. Tvärs över gräsmattan upptäcktes efterhand det som aldrig blev fel - fantastiska smoothies! Fyra olika smoothiesbord, olika varje dag, med recepten åskådliggjorda, massor av ingredienser. Nu sista dagen blev rivet efter att hinna smaka så många som möjligt så utbrett att gongongen fick gonga alltfler gånger medan delegaterna sörplade och smoothiemakarna hackade och mixade hysteriskt. Kändes bra att äta så nyttigt, särskilt efter Australien och alldeles särskilt med den första veckan där i minnet; dels låg alla mataffärer i utkanten av städerna, med bara servicebutiker med minimal sortering på gångavstånd i centrum tills jag kom till Katoomba (som var så litet att det inte fanns förorter och tre stora mataffärer samsades utmed huvudgatan), dels var det krångligt att släpa på en massa grönsaker mellan olika vandrarhem. Följden blev att jag var bukstinn så magen stod rakt ut och insåg att jag bara ätit bröd, ägg och kött, bröd, ägg och kött i en vecka. Maten i Wagga Wagga kändes också tung och emellanåt underlig, så vegansk buffe till lunch blev en både fysisk och mental reningskur. Förutom att det fanns väldigt mycket att välja av från dignande bord. Plus alla andra veganska måltider, hotellen hade fått direktiv. Om konferensen handlade om medkänsla och barnhärtighet mot djuren kunde vi ju ibte gärna äta upp dem.
På översta våningen började fyra munkar bli klara med en mandala de gjort under konferensens gång, och vi fick snabba oss om vi skulle se den innan den sopades bort (vilket känns som en förfärlig misshushållning med arbetstimmar, men är ceremoniellt). Krävande arbetsställning timma efter timma, med små strutar färgad sand..
Ännu en strålande sal, men nu blev det lite förvirring. Ingenting hände. Insåg att föreläsningen flyttats, men nu borde jag sett alla varianter på det gamla palatsets prål.
Manoj Gautam, Jane Goodall Institute Nepal, som jag träffade på konferensen i England, lyckades få prästerna att upphöra med en flerhundraårig blodig festival, där 400 oxar slaktades och människor trampades ned och småbarn frös ihjäl, läskigt videovisat och berättat ett år tidigare i England. Men allt var inte bra. Nu hade han bjudit in en av prästerna, som inte talade engelska, men eskalerande tonläge och gesterna talade. Lugn ibland, lät ibland som den nordkoreanska nyhetsuppläsaren, viftade med höger pekfinger. Manoj Gautam översatte: Mycket frustration bland de boende, om du har fattiga desperata människor behöver de mågot annat för att ge regionen karaktär och inkomster. Nu har de ingenting.
Fick välja nytt tema igen, det blev Changing organisations.
Norma Alvares, advokat från Indien:
Vi ser förändring i hur människor ser på djurvälfärd, vi står i en korsväg. Åtminstone i Indien, handlar det inte bara om att göra gott mot djur, det handlar om att ändra livsstil, om hur samhället bär sig. Vi ställer frågorna i rätt tid; om hur vi äter, klär oss och vad för underhållning vi väljer. Tar vi ärenden till domstol har vi lagen på vår sida, men det är inte implementerat - men genom domstolen kan du ta saken till regeringen. Och på en konferens kan du nå ut till andra rörelser; du får inte bara andra perspektiv, du får fler personer med dig, som miljövänner, kvinnorättsaktivister, andra grässrotsgrupper och når en större publik.
Andy Koh - som gjort loggan och annan layout till konferensen - om psyke och teknologi, dels om användbara appar, dels om infallsvinklar:
Lågmäldhet vinner striden, short and sweet. Vad vinner jag? Resolut, inte absolut. Var flexibel, inte allt eller inget. Tålamod. Embrace, not disgrace. Etiketter segregerar och åtskiljer. Köttfri i stället för vegan. Använd teknologi som ett medel för att skydda oss mot känslosamhet och stress.
Korta teman, jag bytte till viltvård.
Mohammad Moazzan Kahn och Muhammad Iqrar, Pakistan:
WWFs pakistanska marinprogram placerade 100 observatörer ombord på stora fiskebåtar med långa nät. Fiskarna såg hotade arter som irriterande hinder, och dödade och kastade tillbaka delfiner, valar, hajar, sköldpaddor, rockor, valhajar. Efter utbildning skedde en fenomenal attitydförändring. Nu trasslas de hotade arterna ut och släpps tillbaka på ett varsammare sätt än att bara kasta dem överbord; valhajar är väldigt stora, så det kan krävas fem fiskebåtar som samarbetar om att släppa ut en sådan.
Sumanth Bindumadhaj, Indien, om människa-vilt-konflikt:
Var ska djur vara nånstans? Vad ska de äta? Någon glömde berätta för dem att inte gå in i hus. En stad i Indien har för närvarande den största populationen av leoparder, den allmänna varningen är att kolla ditt rum för leoparder innan du går och lägger dig. Visade en film från en övervakningskamera, där en leopard obekymrat går från rum till rum hos en familj som gått ut på kvällen.
Diane Treadwell, Indien, om drakfestivaler:
Stora festivaler i Indien, där snöret från draken är täckt av rakbladsvasst glas, och folk köper dussintals och flyger dem från sina tak. Men de är inte nedbrytbara, och blir dödsfällor för fåglar. Tillsammans med veterinärer har lokala räddningsgrupper hanterat, transporterat, behandlat och rehabiliterat fåglar. Skolbarn har höjt medvetandegraden för att rapportera och samla ihop dumpade snören.
Signe Preuschoft, Four Paws, om räddade djur:
Projekten brukar inte rapportera misstag, så gör vi rätt? Kunskap och forskning finns oftast i laboratorier och på zoon, inte i länderna där djuren är. De stora aporna utvecklas långsamt, blir oberoende av mammorna vid 10-15 år. Ekoturism och volontärer är dödliga faror; aporna lär sig att människorna är mina vänner. De söker upp människor och föredrar mat som människor äter och människors livsstil.
Tog med kläderna till galamiddagen i ryggsäcken på morgonen, funderade på att bara byta om upptill och ha kvar leggingsen, men middagen var inomhus. Drinkmingel där jag träffade en del personer jag knappt mött under konferensen, bl a två amerikaner från ISES-konferensen, vi var de enda som deltog i båda. Satte oss tillsammans, hade trevligt, utmärkt mat - och en fantastiskt efterrätt, som alla kom att prata om efteråt, en chokladmoussekula som smakade superbt - en hel del tal och utmärkelser och vi dansade till levande musik.
Shuttlebussen fick vi vänta på, den kom aldrig, så vi promenerade. Memorerade bussens pick-up-plats, skulle vara där kvart i sex nästa morgon. Var glad att jag kom ihåg att betala hotellet på kvällen, det gick inte utan procedurer. Sen gjorde jag en intressant upptäckt, som förklarade varför jag hörde alla ljud från gatan så tydligt, fast jag stängt fönstret varje kväll: det var nät i stället för ruta i ett av dem! Inte undra på kylan i rummet, trots fodrade gardiner som räckte till golvet.
Kommentarer
Skicka en kommentar