8 december. Tidig morgon, bussarna skulle avgå kl sju. Frukost kl sex, vilket inte riktigt tagits på allvar, så den lite sömniga familjen låg efter en smula. Kyligt men vackra dimmor över byn och fälten.
Tog farväl av familjen, mamma/mormor vinkade av väl påbyltad.
Sen tog det förstås längre tid med alla som skulle samlas ihop. Åkte med Anna igen, ödets nyck att hennes gäng från Filippinerna - tio personer - blev sist och vi hamnade i samma buss, hade knappt setts sen nedresan; de bodde hos en träsnidarfamilj, och mannen hade karvat träfigurer hela natten åt dem. Ko som gosade med sin kalv förströelse medan vi väntade.
Vi hade brett ut oss i bussen, eftersom uppemot 30 personer antingen var rädda att åka den hemska vägen igen eller att missa sitt flyg hem - och hade chartrat ett plan till Katmandu! 180 US-dollar i stället för ordinarie pris 120, tror jag, för 20 minuters flygresa. Bussresan skulle komma att ta ändå längre tid än på utvägen.
Första fikastoppet innan vi klättrade upp i bergen, på ett riktigt inhemskt ställe för vägfarande. Bara en grussträng att parkera på, där en massa lastbilar, bussar, bilar och mc lirkade hit och dit. Kaffe lite okänt, men jag lyckades få en kvinna att tillverka en kaffedryck, som hon kokte med mjölk i stället för vatten! Och väldigt svagt, så jag fick ta hennes nescafeburk och bättra på. Snart blev det kö. Vi skulle ju lämna tillbaka hennes koppar också, så bussarna fick vänta. Kolla den vedeldade spisen av lera längst fram i bild.
Hade varit noga med att ta plats till höger i bussen för att slippa titta nedför stupen, men när vi kom till den otäcka vägen hade något hänt med mig. Jag tyckte inte den var hemsk längre. Fick stå upp för att se utsikten över floden, nu hade större delen av bussen somnat.
Faktiskt hade nog vägarbetena fortskridit rätt bra medan vägen var avstängd, men långa sträckor var fortfarande utan beläggning och bitvis utan räcken. Trafiken intensiv, alla trängdes, många lastbilar tuffade extremt långsamt i backarna, men vår chaufför gjorde inte lika våghalsiga omkörningar som en del andra, och mötande bilar saktade in. Nepalesisk trafik kan tyckas hektisk och ostrukturerad, men alla har koll på varandra.
Lunchstället var tjusigt. Ordentliga parkeringsplatser kantade av stora träd med hängande löv, fanns t o m aviserade turer till häst - var man nu skulle rida i branterna. Massor av trappsteg ned till den eleganta restaurangen, i kolonialstil, påpekade veterinären från Sri Lanka vid mitt bord syrligt.
Efter maten gick jag och kollade runt, och tittade ned i en magnifik swimmingpool! Bara ett stenkast från den dammiga skumpvägen.
Som skumpade oss vidare. Det rök kraftigt svart om en del riktigt långsamma lastbilar i uppförsbackarna. Sista rasten på det som var första häromdan, nu upplevdes det som västerländskt och civiliserat. Men allt tog tid och när vi klättrat upp mot Katmandu var det rusningstrafik. Som det är nästan jämt, men extra mycket ibland. Först till Yak & Yeti, där vi var många som sprang in på de lyxiga toaletterna, och väskor lastades om. Framme i Thamel kl sju, nästan tolv timmar sen starten.
Acme Guest House inte lika tjusigt som på bilderna i Hostelworld, men för 150 kr natten inklusive frukost var det kanske OK. Rum precis bredvid receptionen var möjligen praktiskt, men skospår på toaletten, där duschen droppade så halva golvet var blött, badrummet förresten mögligt, och duschdraperiet ville man helst inte röra. Handfatets kran sprutade långt, och fick vridas försiktigt, varmvattenskranen gick inte att rubba. Utsikt från rummet mot en låg mur med vassa glasbitar nedstuckna på krönet i cementen. Liten platt-TV på väggen med kontakterna hängande. Rätt smutsigt på golvet, dock fanns väl använda gäst-flipflops, liksom i rummet i byn i Chitwan. Men sängkläderna rena och människorna trevliga.
Hittade en mysig uterestaurang på ett tak, åt god couscous med dadlar, fikon och aprikoser, drack gott te på ingefära, citron och honung. Tre killar från stan satte sig vid bordet intill, berättade att det var alldeles nytt att gatorna i Thamel var trafikfria, insåg att jag läst att det var stökigt, och funderade över hur i hela världen alla fått plats - ganska trångt som det var med alla turister och andra till fots, och hur kunde de kryssa mellan butikerna förut?
Kallt i rummet och alla ljud hördes, fast fönstren var stängda och inget hade nät i stället för glas. Täcket varmt och gott, madrass och kudde hårda, började vänja mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar