På läskig slingerväg i bergen

6 december. Farväl till Kathmandu Guest House (nåja, det var tidigt och mörkt, så bilden tog jag dagen innan) och de rara vakterna som skrattade och gjorde honnör varje gång jag gav mig ut att springa. Hittade lyckligtvis till bussen kl sex, släpande på min väska, men bara jag där, och killarna som tvättade vindrutan och öppnade bussen. Sådär tio över sex dök några fler upp och en stund senare åkte vi till Yak & Yeti och samlade upp resten av resenärerna till nationalparken Chitwan. Asian time, förklarde min sätesgranne Anna från Filippinerna. Väldigt trevlig, de var tio (!) från hennes organisation PAWS, alla tjattrade glatt och vi hade kul konverationer. 

Tre bussar, inte helt av storbussmodell, och chauffören hade liksom egen kupe för sig och medhjälpare eller guider. Tog en stund ut ur Katmandu och fullt liv överallt; en frisör klippte frisyrer i änden av en trottoar ut mot trafiken, små skruttiga bensinmackar, kor på obebyggda tomter, massor av hundar förstås och massor av minimala butiker som skyltade med kött, grönsaker och frukt på trottoaren bland avgaserna. Bland mer eller mindre medfarna gamla hus byggdes nya pampigare, adressen spelade kanske inte så stor roll, eller så byggde man bara ett nytt på sin egen bakgård. 

Så fort vi kom ut ur utkanterna öppnades en smått overklig utsikt. Den stördes inte av höga räcken, ibland inga. Hårnålskurvorna vid Wollongong i Australien var ingenting mot detta, som gick i sicksack nedför större och längre lutning. 

Fikastopp och toaletter som i Frankrike när jag var liten, dvs två fotplattor med ett hål mellan. Renligt, på sitt sätt, och handfat och speglar på rad utanför. Kändes folkligt primitivt. Köpte frukt och en kopp te, vi hade ju inte ätit frukost. Vägen kommer att bli riktigt dålig, det är därför vi beräknar så lång tid, upplyste en av volontärerna från konferensen. Tolv mil, eller om det var 20, uppgifterna varierade, men det skulle ta femsex timmar, pauser oräknade.

Efter mindre än två timmar var det frukost. Allt fixat i förväg, veganskt men nepalesiskt, dvs ungefär som lunch eller middag. Snyggt ställe i terrasser nedför slutrningen. Toaletter som de förra, massor av bussar, bra att min gula ryggsäck låg på hyllan mitt emot dörren, så man kunde se om man steg på rätt buss. 

Vaknade av att bussen skumpade och skuttade i snigelfart. Vägarbetet som skulle stänga vägen senare på dagen? Nej, det var bara vägen, som den var. Gräslig. Oftast ingen beläggning, djupa gropar och stora stenar som polerats av trafiken. Mest färggrant dekorerade lastbilar och bussar, huvudvägen mellan Indien och Katmandu. Ibland tankbilar betecknade Kathmandu Airport, hm om en sån blev inblandad i en olycka. Vägen ringlade på bergssidan högt över en flod, varför kunde den inte byggts i dalgången? Smala broar över tillflödena från bergen, om två fordon inte kunde mötas väntade en av förarna tills den andre kommit över. 

Folk bodde här och där utmed vägen, på stupsidan, där husen inte kunde vara många meter djupa. Funderade på om barn trampat fel och fallit i floden. Livet pågick som vanligt tätt intill trafiken, på båda sidor av vägen. Flodens alla tillflöden utnyttjades till disk, hårtvätt, barntvätt.

Räcken fanns, oftast låga betongklumpar, ibland med större mellanrum. Bussen gungade på i 10-20 km/h, emellanåt omkörd av självmordspiloter, glad att vi både körde och satt mot berget. I en kurva såg jag en stor orange container som stack upp ur floden, antagligen med en lastbilshytt under ytan. Andra hade sett några bilar sticka upp på samma sätt.

Färdades i timmar på vägen. Vägarbeten här och där gjorde den inte smidigare. Rastade för toalettbesök vid ett nybyggt hotell som skulle bli av det elegantare slaget, med trädgård i terrasser. Mitt i dammet. 

En stad, till slut. Svängde höger och vi var på platt mark. Helt platt, annorlunda med låglandslandskap. Ytterligare någon timma, och vi svängde av mot ren landsbygd.

Färggranna hus gillar folk, gärna i turkost eller rosa, med kakeldekorationer i mosaik och pelare vid dörren. Som i Katmandu inte så noga med bättre och sämre områden, stort och tjusigt blandat med närmast påvert. Men vad är fattigt? funderade jag - under en genomsnittsinkomst i dollar, att inte äta sig mätt eller dålig hälsovård? Såg inga svältande personer, alla var upptagna med något, antingen det var att cykla med ett jättelass äpplen eller grönsaker i stora säckar, sälja saker i pyttesmå affärer, sopa och vattna framför ett hus eller köra bil eller mc. 

En liten grusväg och trixande in till Tiger Tops, som jag valt bort som dyrt och hunting lodge-liknande. Vi som åkte vidare runt en krök fick en överraskning - när bussen backat och vänt för att komma rakt på en smal kulvertbro under en stor grön portal med Welcome, var vi i en by!

Senare morgonfoto, därav dimman. Vi lastades av vid en community hall, och gick in mellan två rader sjungande flickor, som gav oss varsin röd prick i pannan och hibiskusblommor i håret. Iden presenterades: vi skulle bo i gäststugor hos familjer som också skulle servera oss mat, riktigt häftigt! En ekologiskt uthållig satsning tillsammans med Tiger Tops och nationalparken. Det var en Tharu (ett av alla Nepals folkslag) village på gränsen till Indien. 

Bussen rullade genom byn och släppte av oss vid våra hus, jag fick nr 19 längst bort, delade med en lång anerikan, som jag tror hette Adam och jobbade för en anerikansk-vietnamesisk organisation. Nybyggt, luktade lite murbruk, varsitt rum och badrum, mineralvattenflaskor som på Kathmandu Guest House, gästbok och riktiga toaletter!

Så fort vi burit in vårt gepäck kom frun i huset och hämtade oss för en försenad lunch. Familjen talade inte engelska och det fristående köket där vi åt hade stampat jordgolv. En liten gasolplatta i ena hörnet ovanpå ett skåp med bestick, rostfria tallrikar och dito muggar, andra köksredskap hängde på väggarna.

Bordet stod dukat åt oss två, i en mugg prydligt ordnade servetter i lätt blomform. Vegansk mat beställd; ris, en klick gulbruna grönsaker, en klick gröna, en skål currysås, ett fat skurna råa morötter, gurkskivor och sannolikt rädisor. Gott och lite starkt, särskilt om man tog av det bruna pulvret i kanten av tallriken. 

Vacker solnedgång över fälten medan vi väntade på bussen till välkomstkväll på Tiger Tops. Gula blomfält, såg ut som raps men visade sig vara senap, vi misstänkte att det kunde vara det gröna på tallrikarna.

Livet var lugnt i byn, inget hojtande och tjoande eller en massa trafik. Man promenerade rofyllt, även när det vallades kor eller getter.

Bussen tog oss under Welcome-bågen, runt kröken till Tiger Tops, där vi först hälsade på elefanterna, som mumsade i sina natthagar. Guiden visade elefantgodiset, hopsnurrade kakor av något sädesslag med ris inuti. Nu var det nästan mörkt. Elefanterna var honor, elefanttjurar blir våldsamma vid brunst och bryter ned alla inhägnader. 

Samlingen var fint ordnad kring små eldar vid baren. Ett glas vin hutlöst dyrt, som hemma, minst. Kaffet gratis och mycket gott. Kaffemannen berättade att det odlas i Nepal. Satte mig med några engelsmän jag inte träffat tidigare. De hade bott en tid i Indien och höll på med någon studie, mysig pratstund. 

Dansuppvisning med bambupinnar, som slogs mot varandra i allt svårare turer. Sist var det vår tur, inte med pinnarna, men vi dansade allihop i ring, trevligt.

Fin kväll, betydligt varmare än Katmandu. För sent för mat, tänkte vi, men då kom sonen i faniljen och undrade var vi var, det var dags för middag. Liknade lunchen, med lite annorlunda ingredienser. 

Kände att sängen var hård, en mycket tunn madrass på träribbor. Funderade på att ta andra sängens täcke som underlag, men hann inte innan jag somnade.