9 december. Sovmorgon! Den första på länge, sprang en runda. Acme Guest House strax intill Kathmandu Guest House, så samma kvarter, men nya vyer nästan varje morgonrunda; skojigt hus, förstås intill ett litet tempel. Acmes lilla trädgård inte så tokig, även om jag haft mina synpunkter på rummet.
Djurhemsrunda i dag, vi blev ett litet gäng som rymdes i en minibuss. Hundhem först, inte alldeles lätt att hitta till. En del traskande fram och tillbaka i fashionabla kvarter...
... men även på småstigarna. Här fanns enklaste sortens småtempel, 'more of a shrine' som den mest religiöst bevandrade av oss kommenterade.
Och sopsorteringen, som jag först trodde var ett allmänt planlöst hopsamlande, var faktiskt helt påtaglig. På bussresan från Chitwan hade jag sett containrar med hoppressade plastflaskor och blå mineralvattendunkar, här pågick den i första steget.
Ett annat fenomen var den nya innebörden av Hvergang. Nepaleserna tycks älska Tuborg, eller så har danskarna ett hårt grepp om landet. Tuborgskyltar hade synts i alla varianter utmed resan till Chitwan, nu öppnades mina ögon för dem även i Katmandu.
Med allt traskande hit och dit för att hitta hundhemmet stannades det och togs bilder, pratades och tittades det på allt, tog nog en timma extra. Just såhär hade jag hoppats att det inte skulle bli, mumlade en av volontärerna till mig, när vi väntade i ett av alla gathörnen. Men vi kom fram till Kathmandu Animal Centre/KAT - ett stort hus med stor trädgård, ombyggd till hundrastgårdar och dito stallar plus ett litet kattstall ovanpå kattkliniken. Egen djurambulans...
... och hundklinik i källarvåningen...
... men en del behandlingar utfördes direkt på gårdsplanen.
Hyran hiskliga 1.500 US-dollar i månaden! Medan det gosades med de hundar som gick lösa berättade en av veterinärerna om hundsituationen i Katmandu: 80.000 hundar bor i hus hos sina ägare - stan har 3 miljoner invånare - och uppskattningsvis 25.000 gatuhundar, som antingen är lite löst ägda eller bara får mat från restauranger. Eller inte alls, vilket händer om de blir sjuka eller skadade och inte kan hålla sig framme.
Vi vandrade runt och tittade på rastgårdar och hundstall, en del med informerande skyltar.
Och sen vidare till ko(!)hem. Nepal har stränga straff för att döda kor, landets nationaldjur, och när de inte ger mjölk eller kalvar längre, eller blir sjuka lämnas de bara vind för våg. I mer ensliga landsändar puttas de utför stup, de kan ju ha ramlat.
Kohemmet låg vid ett stort hinduiskt tempel, som sörjer för de sina genom hela livet. Vi såg rök från begravningsbränning. Försäljare i mängder sålde allt religiöst och lite till.
Massor av kor på små ytor, inget gräs, bara inhägnader. Hö odlas inte kommersiellt, så korna fick halm och kraftfoderkakor, som kokades ihop i ett stort skjul. Korna såg fina ut, men trist för dem att vara i stadsmiljö och inte äta gräs. Templet hjälpte till finansiellt, och höll antagligen med marken och byggnaderna.
Kohemmet var dyrt att driva, berättade en av volontärerna, och vi blev tacksamt mottagna, antagligen hade andra turister inte så stort intresse. Besöket inleddes med en liten välkomstceremoni, där vi fick kransar av en sorts fröhus. Lite trevliga att snurra på, alla hade dem på sig resten av dagen.
Och apor! Apor klängde i elledningarna, hoppade på taken. Och sorterade soporna, fast det var nog bara för personlig återvinning.
Lunch på tämligen lyxig lokal restaurang, dock präglad av vimsighet, bekräftat fråm mumlande volontär. Det blev bråttom till åsnehemmet, eftersom allt tagit sån tid. Trafiken lade till mer tid, och fällde ut sina avgaser i solnedgången.
På små stigar sen bussen släppt av oss, och åsnorna hade tagits in för natten - leoparder var alltför stor risk för att de skulle vara ute obevakade. Tjejen jag träffat första dagen på konferensen tog emot oss, roligt! Åsnor i alla storlekar, någon väldigt liten, några mulor och någon häst. Alla hade använts i tegelbruken, hästen troligen mer till skjutsar.
Som vi hört under konferensen är det vanligt att hyra åsnor, och de som hyr bryr sig inte om åsnans välfärd och hållbarhet. På åsnehemmet såg alla välmående ut, de hade återhämtat sig väl. Mörkret hann sänka sig innan besöket var slut, och alla klappat åsnor, så vi trippade fram på stigarna med ficklampor och mobiler.
Toppade upp simkortet medan de andra bokade tur för nästa dag. Jag skulle åka till ett kloster med två kanadensare, och hoppade sevärdhetsturen. Litet simkort för NR200/16 kr, som hade skrapnr - lyckligtvis med västerländska siffror - som jag knappade in. Den första laddningen hade bara räckt en vecka.
Tillsammans åt vi på en mysig vegansk restaurang - det finns tydligen gott om trivsamma restauranger en våning upp i Thamel - med låga bord och dynor på golvet, skorna lämnades vid ingången.
Kommentarer
Skicka en kommentar