Från åsnehemmet på mc mot Himalayas fond

13 december. Förkylningen gick visst över. Bra tabletter, eller vad som orsakat den snabba vändningen. Vi hade ju bara hunnit med ett väldigt hastigt besök på åsnehemmet, så jag tänkte ta en tur dit. I väntan på mailsvar åt jag en lugn frukost i trädgården.

Acme Guesthouse har tidningar på både engelska och nepalesiska, de läses flitigt. Vid något tillfälle satt vi fyra personer med varsin tidning, personalen finns alltid här och kan fixa te eller kaffe, men när ingen begär något blir det tidningar. Just nu förstås mest om valet, snygga och överskådliga grafer visar sammanräkningens utveckling.

Såg i The Himalayan eller Kathmandu Post att ny tigerräkning ska göras. Den senaste 2014 visade att Chitwans nationalpark har de allra flesta, eller 120, och att de trologen är fler nu. En mängd videokameror används vid räkningen.

Affärsdelen i tidningarna ger många upplysningar om det kinesiska intåget. Kinas stora planer på den nya sidenvägen offentliggjordes 2013, men är inte något vi hört jättemycket om hemma. Järnvägar till Baltikum och Tyskland och en marin sidenväg till Afrika, illustrerat med snygg graf. Nepal ingår inte i den infrastrukturen, även om järnväg från Kina kommer upp i diskussionen rätt ofta. I Nepal finns ingen järnväg alls.

Pratade med en engelsman som börjat lära sig lite nepalesiska, hotellägaren instruerade honom att man kan uttala en vokal längre om något är mycket, som kallt eller varmt. Engelsmannen vandrade - I've done the Anapundra - svårt gå vilse, upplyste han; är man i en dal är det bara att följa den. Även han ställde den obligatoriska frågan om jag var trekker, undrar om det är något med min uppsyn.

Nu behövde jag hosttabletter. Samma märke som på förra apoteket, bara lite starkare. Taxichaufförerna, som brukar förfölja alla som rör sig i Thamel, var som bortblåsta, men en inofficiell taxificka hade skapats via dubbelparkering utanför apoteket. Backen var lite bredare där den svängde, men polisen kom och viftade, så något schackrande om priset blev det inte just då. Intressant läge, till vems fördel? Till min, när chaufförens amerikanska bekant ringde. En 70-årig dam, som han hjälpt i många år, nu behövde hon en kudde. Förståeligt, kuddarna är stenhårda, en gåta vad de stoppats med. Men damen hade ju rest till Nepal i massor av år, verkligen bara upptäckt kuddarna nu? Kudden hindrade vidare diskussioner om att köra i tomme hem från huvudstadens utkanter, NR1.600/130 kr för en timmas resa - hur det nu kunde ta så lång tid, när vi liksom bara halkade nedför berget från åsnehemmet häromdan. 

Men taxichauffören var bra sällskap, pratade gärna om valet. Nu går kommunist-maoist-alliansen - kallad The Alliance, till min initiala förvirring - mot jordskredsseger, men de är inte som i Ryssland eller Nordkorea vidhöll chauffören. Mer som socialdemokrater, och när det inte hållits val på 20 år röstar man på dem som erbjuder jämlikhet. 

Nepal har kastsystem, en sak jag varken hört om eller läst i Lonely Planet. De lägre kasterna arbetar privat eller som bönder - om de äger marken är oväsentligt - och de högre mest inom offentlig sektor, som tjänstemän, militärer, politiker. Chauffören tyckte vi var lustiga som hade det lite tvärtom, men insåg att det kunde ha med vår jämställdhet att göra. Och det kostar att ha barnen i skolan, om man vill ha en bra skola som ger barnen goda chanser i livet. Chaufförens döttrar gick i betald skola från lekskolan.

Sen slog han hål i en föreställning till. Monsunen, som omnämns med respekt och lätt fasa, är bara en ordinär regnperiod, fast här i motsats till resten av året. Det regnar aldrig hela dagen, kanske en timma, kanske tre. 

Jag hoppade av där stigen började, den vi gått på i mörkret, och hur märkligt som helst, men när jag stegat uppför den sista slänten hade en annan av delegaterna, engelsk veterinär, anlänt någon minut tidigare! Vi satte oss på det lilla kontoret och pratade med de två veterinärerna som drev åsnehemmet, fick te och den engelska veterinären gick intresserat igenom medicinskåpet. En hel del får de köpa från Indien, berättade de.

Träffade åsnorna, hästarna och mulorna. De som inte låg och sov, utsträckta  i solen, var mycket intresserade av de nya människorna, och påtagligt vänliga. Två av hästarna var bara ett och ett halvt år, födda här. Coola, men ville gärna vara främst och tänkte vi kunde vara roliga att leka med. 

Platsen var alldeles fridfull, bland grönskande odlingsterrasser. Bambun växte hög ovanför stallet, var även staketmaterialet. Små lastbilar  med höga hjul baxade sig upp och ned för kullen, rev upp damm och störde friden, men de hade tagit över åsnornas hårda jobb på tegelbruket intill, så irritationen var mild. 

Åsnehemmet hyr bara stället, veterinärerna och andra anställda har fått bygga allt själva. Nu har de skaffat egen mark och ska flytta så småningom. 

Åsnor, mulor och hästar är där livet ut. Adoptera bort har prövats, men djuren kommer tillbaka när nya vårdnadshavaren - västerlänning, antar jag - flyttar. Och så krävs det ju mark. De får inte arbeta, men veterinärerna har varit så framgångsrika i tegelbruken att de inte fått några fler djur på två år. I stället åker de ut och gör hälsokontroller, och de är välkomna, ingen döljer något längre. Vi fick se loggboken, bara få djur har sämre hull numera. 

Och vi fick lunch, gästfritt och lite oväntat. Nudlar på rostfria tallrikar på kontoret, med dörren stängd mot dammet.

Hovslagare finns inte, veterinärerna har fått lära sig. Liksom tandvård. Som hos oss utbildas de på många olika djur och om livsmedelssidan, hästdjur är specialisering, som de får sköta själva. 

Arbetsdagen var över och veterinärerna erbjöd oss lift ner till stan. På mc, i den trafiken. Och på de vägarna. Först stigen, sen kurvig grusväg med massa löst nedför kullarna, men de är ju bra på att bromsa och tuta. Veterinärerna tog det försiktigt, men killen som jag åkte med tyckte väl att jag hängde med, för han ökade farten, körde om de andra och sen visslade vi fram på förortsgenomfarterna, när vi inte stod och väntade i korsningar. Hela vägen hade vi monumental utsikt över Himalayas höga snätäckta berg i den sista eftermiddagssolen. Jag tyckte t o m det var kul att susa fram, luta mig i kurvorna och sicksacka i trafiken. Ingen hjälm, det har inte den som sitter bakpå. Verkar som jag tappat perspektivet på rädsla en smula sen den gräsliga vägen till Chitwan. Sista biten tog vi taxi, en ganska bra bit. 

Sen var det meningen att vi skulle gå och äta nånstans, men bortsett från att engelskans kompisar bestämt ett annat ställe än dit jag gick, skulle vi ha en girls night out med den kvinnliga veterinären från åsnehemmet, som jag ju träffat under konferensen, på musikbar efteråt. Varpå jag åt något olämpligt, höll på att svimma, klarade det genom att möblemanget var kuddar på golvet och jag skyllde på lågt blodtryck, men sen snabbt tog mig till guesthouse och spydde eflera gånger under natten.