11 december. Sevärdheter. Bränt pengar. Ryggsäckens fördelar - jag hade en liten hopvikbar i nylon, som var praktisk om jag inte villa ha med den lite större, dvs den i dryg Kånken-storlek - vägdes ned av att man måste dra av sig den och luta den mot något för att hämta eller lägga i något. Jag hade sett en mindre slingbag, med ett band på diagonalen, som var lätt att snurra fram för åtkomst. Snygg, i hampa. Nästa dag var den såld och ordinarie kille inte i butiken, ersättaren visste inte vad jag menade. I dag var han där och visslade iväg till sitt lager och kom tillbaka med en bättre; lite bredare, två ytterfack, två fack för vattenflaskor. Fick den och en liten sommarhandväska - när man inte har jacka med fickor - som bara fanns i ett ex, så beslut togs när jag väntade, för NR1.400/115 kr. 
Vägen till världsarvet Durbar Square kunde tas med guidning i Lonely Planet-boken, passerande fler sevärdheter, det verkade vara en utmärkt ide. Nu blev det rätt omständligt att stanna i alla gathörn med bilar och motorcyklar runt mina tår, ta upp ipaden, läsa, plotta upp ett nytt monument på Google Maps, för att inte bara försöka titta på templen, med all trafik. Templen står alltså i gatukanten, på trottoaren, om det finns någon. De var ju här innan alla bilarna kom.
Inträde NR1.000/drygt 80 kr på Durbar Square, pengar behövs till restaureringen, flera tempel har bara tegelbasen kvar. NR1.500 till egen guide med statlig licens dinglande om halsen, "Jag har gjort det här i 28 år, kommer inte bara direkt från universitetet." Guidningen började med Zlatan, världens bäste fotbollsspelare, som börjat spela i 20-minutersperioder. Att han vait skadad visste jag från andra nepaleser. Första templet i oljat tegel med mycket detaljerade träsniderier var hemvist för den levande gudinnan Kumari. En lätt makaber historia. Nuvarande Kumari var nyss vald och stod under testning. Ska uppfylla en mängd kriterier, bl a ha ett runt kinesiskt ansikte, vara av rätt släkt i rakt nedstigande led och utsättas för mentala test, som att se på när ett djur dödas utan att bli rädd eller börja gråta. När hon är tre år. När hon kommer i puberteten avgår hon. Under denna tid ger hon andlig vägledning, inte genom visdom, utan för att guden talar genom henne.
Guiden förklarade vad en mandala är, och pekade på en rund skiva i mässing med figurer och väderstrecksliknande tecken inristade. En mandala i färggrann sand är något man gör, den här mandalan var mer vägledning, med himmel och jord och nirvana i mitten. Genom meditation arbetar man sig mot nirvana. Talet 109 (tror jag) var betydelsefullt, så många dagar tar det att bli återfödd efter att man dött. Och buddhism är inte en religion utan en filosofi, hävdade guiden, man kan vara både hindu och buddhist samtidigt.
Sen var det träslaget saal. Katmandu betyder stad av trä; kat/trä, i motsats till bara tegel eller bambu och lera. Saal är mycket hårt, och trädet kan användas till mycket, bladen bl a till husgeråd, visade guiden och ställde mig framför en skålmakare vid ett av tempelfundamenten.
Guiden tog mig till ett tempel med bilder på en massa kungar från de tidigare rikena, 27 tror jag hans uppgift var, läste sen någonstans att de varit betydligt fler, beroende på när och hur man räknade. På grund av geografin var de isolerade, och fortfarande talar tydligen många nepaleser två språk som inte ens liknar varandra. Folken handlade med varandra men gifte sig inte över gränserna förrän långt in på 1900-talet. Just längan med kungaporträtten var från 300-talet! Ingången vaktades av en gurkhasoldat, stilig och orörlig, med bajonett - och gula strumpor i loafers. Nåja, kanske haft bråttom på morgonen.
Längre in på gården passerade vi skyltar med Do not enter, där byggjobbare höll på att restaurera och hissade grejor upp på ett tak. Guiden smet under och vi vek in bakom en vägg, där räddade träsniderier travats i byggdamm. Flera hundra år gamla och under ständigt hot; ingenting äldre än 100 år får föras ur landet, men rika personer vill ha dem som ornament och statliga tjänstemän kan korrumperas att skriva intyg där det står 80 år. Klimatet är inget problem när träet är av saal - "som växer i Chitwan, där du var" - som är ett mycket hårt träslag och jag skulle knacka, det var som cement.
Av hippietemplet fanns bara fundamentet kvar. Smeknamnet kom på 60-talet, när västerlänningar i kostym upptäckte att munkarna rökte weed, och att det var häftigt men kändes avigt att göra i kostym, så de skaffade nepalesiska kläder. Här höll guiden på att bli en av de närmare 200 som dog på torget vid jordbävningen. Han stod några trappsteg upp på templet när allt började rasa, rusade ner och kastade sig undan i en grop. Allt blev mörkt i flera minuter av dammet. Nu parkeras rickshaws framför hippietemplet.
Vi traskade runt försäljarna av nepalesiska flaggor och fler byggställningar. Det erotiska templet byggdes för att det var så populärt att studera till munk att man befarade kraftig nedgång i barnafödande. De erotiska träsniderierna var instruktionsbilder. Även djur gav vägledning.
Dagens politik pratade guiden gärna om. Alliansen mellan kommunister och maoister leder sammanräkningarna av valet. "Inga riktiga kommunister, snart åker de Mercedes, det har vi sett andra kommunister göra, är bara en skenbild, påhejad av Kina som vill ha makten över ekonomin och få bort Indien från Nepal, bara strategier. De säger att alla ska bli jämställda och få det lika bra, outbildade människor tror på det, som i Tharu-byarna där du var (och såg många småflaggor med hammaren och skäran), och kanske blir det bättre, vet vi ju inte. Kongresspartiet är inte bättre, fullt av korruption. Ingen annan makt har lyckats ta Nepal som koloni, men vi förlorade Tibet till Kina. Ingen arme har lyckats vinna över Nepal i markstrid, men kärnvapen har vi ju inte. Vi behöver inte den kinesiska järnvägen, vi behöver bättre vägar inom Nepal." Strömmen av information var oändlig. Till och med innan rundvandringen började och jag fick den obligatoriska frågan "Trekking?" på vilken jag som vanligt svarade "No, conference" undslapp sig guiden en längre utläggning kring att alla lägger sina konferenser i Nepal för att det är så illa här, och jag förstås kontrade med att det fanns ett Jane Godall-institut här som passade vår konferens intentioner och att den för övrigt handlade om djur från hela världen och att det fanns en del goda exempel i Nepal, som intresserade delegater från hela världen. Det var antagligen då han tog upp Zlatan-tråden.
Näst sista stationen på rundvandringen var i ett mörkt kyffe under några byggställningar, tapetserat av glatt målade mandalor och ändå fler hoprullade. En munk med stort A i försäljningsteknik stod bakom disken.
Munken gav en lektion om mandalor, och ville enträget sälja på mig dyra dukar, som munkar målat i tempel för längesen, nåja, några decennier, inpyrda med äkta rökelsedoft. Jag fastnade för en mindre, i guld på mörk balgrund, för NR3.500/285 kr, och när munken hastigt ville få mig att ändra mig till de betydligt dyrare igen, fick guiden säga till honom att lugna sig, jag hade ju sagt att jag inte tänkte köpa de dyra.
Vi avslutade rundturen på innergården där Kumarin strax skulle visa sig på sin balkong.
Absolut fotoförbud av Kumarin, men hon dröjde. Hörde en barnröst inifrån, men inget hände. Vi hade blivit en liten samling väntande. Guiden kom förbi och hojtade uppåt den tomma balkongen. Någon hojtade tillbaka, fem minuter, upplyste guiden. Folk började droppa av. Det blev kyligt, eftermiddagen framskriden och det var skugga på innergården. Studerade träsniderierna och efter ytterligare några fem minuter tröttnade jag på den sega Kumarin och vandrade iväg.
Kommentarer
Skicka en kommentar