14 december. Säng, säng, säng. Inte många knop, sov mest och snälla Acme Guesthouse lät mig ha rummet hela em! Säng och toalett nödvändigt. Dasspappret tog slut, testade den lilla toalettduschen, och det funkade helt utmärkt! Fick syn på mig i väggspegeln vid sängen; varje gång jag baxade mig upp såg jag hur märkligt fräsch och utvilad jag såg ut - var nog all veganmaten och de tidiga kvällarna.
Tvingade mig ut till närmsta försäljaren precis utanför grinden, köpte frukt och Coke, den senare stoppade magen genast. Sov.
Gick ut och köpte några presenter. Dagen skulle ju blivit så genomtänkt, hm. Och en poncho till mig, att ha när jag kliver ut i kylan. Yakhår, de av pashmina var så damiga/trista i färgerna och förstås dyrare. Min var snygg, även om jag egentligen velat ha med huva.
Fick en kopp jasminte och satt utanför guesthouse ett tag, nu i skugga, frukostens morgonsol skymdes av husen som trängdes i Thamel. Acme var rätt OK, trots mögligt badrum, duschdraperi som skulle bytts för fem år sen och samma med gardinen i badrumsfönstret, man ville helst inte röra dem. Och ingen rumsstädning på sex nätter. Men hyggliga personer som jobbar här och bra frukost. Och söt liten trädgård, mest blommor i krukor, men de vårdas väl.
Gå ut och hitta taxi var ungefär lika enkelt som förra gången. Några kvarter iväg, sen kunde chauffören inte följa med och hämta min väska. Nobben från poliserna, avigsidan med gågator. Stönigt nog att gå och leta taxi, men jag kvicknade märkligt nog till när jag kånkade bagaget till taxihörnan, där nu en ny chaufför lastade in mig mot flygplatsen för NR 700/60 kr, kvällstaxa.
Chauffören tyckte väldigt illa om kineser. Han hade talfel, så engelskan blev lite knepig, för säkerhets skull frågade jag. Både kinesiskt finansiellt inflytande och kinesiska turister, all bad, all schiiineeesesche. Want power in Nepal, all schiiineeesche, pekande på turister på trottoaren.
Den korta rutten till flygplatsen kunde tagit än längre tid, om inte chauffören hojtat till poliser att han tänkte svänga över på en infart och göra en usväng i stället för ett tröstlöst försök att ta sig genom en korsning. Vid ett tillfälle befann vi oss på fyrfilig enkelriktad väg mitt i staden, eller ändå fler filer för motorcyklarna, som bredde ut sig som en fågelflock. Tills den mötande trafiken kom och alla ordnade in sig på sin sida igen.
Trafikanterna har väldig koll, behövs för att komma fram. Bilar och mc kilar in sig där det inte verkar gå att köra, men så finns det plötsligt plats ändå. Om de inte var så uppmärksamma skulle det inte gå att ta sig över gatorna; alla har full koll, även om de tycks dra på full gas. Som på smågatorna; om en mc kommer upp bakifrån hör man hur föraren släpper gasen tills man vridit näsan lite åt sidan och föraren har fattat att man hört.
Flygplatsen gammal, men fin i oljat/fernissat tegel och svarta träsniderier. Bara fem gater och knappt några taxfreebutiker efter security, handlade några presentförpackningar te innan, de hade inte fått plats i packningen, så lika bra att jag inte orkat shoppa förut. Inget uppackande i security, men flera scanningar och kroppsvisiteringar före.
Gaterna låg tillsammans, inga långa sträckor att gå. Incheckningen hos Oman Air gällde för hela resan till London, så jag slapp göra om i Muscat. Frågade om det var fullt, och fick tre säten för mig själv. Testade om jag kunde sova något - planet gick redan 20.30 - och så kom flygvärdinnan och petade mig på benet, vänligt uppmanande mig att sätta mig upp och ta på bältet, vi skulle landa. Fem timmar till Muscat gick på en tupplur.
Kommentarer
Skicka en kommentar