De gjordes ju hela tiden, men mer än en vecka efter EM börjar de omedelbara tankarna dimma ut. Inte hoppguldet, det etsade sig fast, liksom hoppsilvret, som jag bara såg i datorn, dressyrbronset på Ullevi och medaljerna i paradressyr, som jag läste och hörde om. Men så mycket runtomkring, och då faktiskt också stämningarna och nuet kring medaljerna. Så läsa skriven blogg langar fram intrycken igen.
I går kom ett utvärderingsformulär på mobilisern, en typ av hemsida för volontärerna. Klokt initiativ, hur erfarenheterna nu ska användas. Fast ett VM om några år låter ju lockande. Jag är på!
Körningens maraton var en uppenbar höjdpunkt, det pratades om hur bra arrangemanget var, och när jag skulle slökolla på SVT Play blev jag sittande och missade inte en minut. Men det måste rotts i hamn på någons försyn och med improvisationer. Ändå hade den grenen genrepats förra året, med ett SM.
Enligt kartan vi fick över Slottsskogen skulle det stått volontärer lite överallt, men i verkligheten dök ett 30-tal aldrig upp. Från vår övergång kunde vi inte se några andra volontärer, det fanns inga visselpipor, men de flesta ekipagen kom ganska lugnt på transportsträckan och folkmassorna var rätt lydiga med att hålla undan eller snabba sig över.
Sen var det ingen vidare ordning på vare sig instruktioner eller underhåll till oss - plåtsax, plastband o buntband var alltid nånannanstans, maten räckte inte och det kan tyckas att kaffe är det första lägsta steget av underhåll, som vi befriades från hela dagen. Plus andra saker som jag nämnt i tidigare blogginlägg.
Trots den bakomliggande oordningen och bristen på struktur blev körningens maraton så otroligt lyckad att nestorn Chardon inte kunde sluta skratta och le och ösa superlativer i TV-intervjun efter. Då hade ändå den väl viktigaste faktorn underlaget fått stryk av våldsamt regnande två nätter innan, och förvandlades därefter.
Det ryktades att 300 av de 1.400 volontärerna aldrig dök upp på sina poster, sedan de hämtat ut kläder och kort att hänga om halsen för att slippa betala 800 pix på Ullevis läktare. Per föreställning. Om det var så vet jag inte, men i tackmeddelandet över mobilisern nämndes 1.336 volontärer, så antingen saknades bara drygt 60 eller så räknades alla som hämtat sina prylar, gjorda pass eller ej. Jodå, vi som kom dit och när vi skulle blev antecknade.
En fundering som grodde lite konstant var om Shopping Village på Heden. Handeln tycktes frisk, men annars så tongivande Börjes höll ovanligt liten yta och dominerade inte som vanligt bland kassarna som bars omkring. Säljprylen nr 1 verkade vara blingiga pannband, om de sedan var bästa köpprylen är osäkert. Känslan av att det var smidigt att röra sig berodde antagligen på att Ullevi tömdes en bit bort och inte vägg i vägg, som på Scandinavium, som även har avsevärt lägre biljettpris med större effekt på tömningen. Paddockprogram ackompanjerade dagtid - både här och i montrar presenterade sig den ideella sektorn - musikscenen när det gick mot kväll.
Bästa klippet gjorde nog Saab. Företagets budget för att rekrytera framtida ingenjörer känner jag inte till, och kvinnliga sådana lär vara mindre än fåtaliga här, men att resa ett stort rält med tävlingarna på storskärm, placera ut stolar, bord och soffor och bjuda lätt trötta besökare på kaffe medan barnen (och de vuxna) får testa hästliga teknikaliteter, kan inte ge annat än långsiktig vinst. Om bara en liten procent av dem som byggde hästrobotar som ritade mönster på vitt papper blir ingenjörer på Saab är satsningen i hamn.
Hela EM lutade åt ekonomisk förlust redan i förväg, och med det höga biljettpriset var säkert de som bestämde sig för en extra föreställning sådär lite spontant statistiska outliers. Nånstans läste jag tidigare i år att Gotevent kalkylerar med gungor och karuseller. Det som inte går ihop sig för det kommunala bolaget ger ändå kommunal service till besöksnäringen, och säkert får vi se goda siffror på övernattningar, restaurang, shopping, kollektivtrafik (det enda jag bidrog med enligt den enkäten), Liseberg och andra upplevelser. Så även här räknar man nog långsiktigt.
Det yttersta resonemanget blir förstås vad hästen vann på EM. Inga höjda röstlägen som i Falsterbo, inga aktivister, däremot ett seminarium om hästvälfärd där genomgående tema var ögonen som vilar på sporten som måste anpassa sig. Inte nådde kanske det budskapet så långt alldeles omedelbart, men även goda attityder sprids snabbt under ytan och påverkar omedvetet. Och när vinnarnas vinnare sprider god hästhantering vinner många hästar i periferin.
Kommentarer
Skicka en kommentar